Extremsport

Det senaste inom extremsportsvärlden: Train Basing. För dom riktigt tuffa som vill tenja på gränserna till det maximala. Så här går det till:


Man köper en ganska dyr färdbiljett, ca 700 kronor, av ett dåligt statligt företag, som också arrangerar eventet, mellan två orter som helst ska ligga ca 52 mil ifrån varandra. Hela rasket som köpt en biljett åker iväg någon gång runt 06:52 ifrån punkt A mot punkt B (självfallet kommer man aldrig fram till punkt B utan detta är bara ett symboliskt påfund). Sen stannar man efter halva biten på en plats med två meter snö där ingen har varit sen Gustav Vasas tider i mitten av 1500-talet och skyller stoppet på en förstoppad toalett i restaurangvagnen. Och nu börjar den riktiga utmaningen. Nu gäller det att hålla ut längst och den som sist får slut på tålamod och bestämmer sig för att begå kollektivt självmord med dom andra som redan gett upp och försöker irra bort sig i skogen vinner!

Ω

Viljan. Vad vore vi utan den? Går det ens att föreställa sig ett liv utan viljan? Var och av vad grundas viljan? Att vilja något så oerhört mycket men samtidigt vara så totalt maktlös över att kunna få sin vilja igenom. Det finns inte mycket som kan leva upp till detta scenario förutom ett undantag. Det finns ett som aldrig går att påverka, som är helt oberoende av vad vi gör för att påverka den. Ett fenomen vars dygd är ogenomträngbart. Ett fenomen som härskar över oss alla från början till slut.


Människan står maktlös inför tiden. För den är ostoppbar. Ingenting vi gör kan påverka tiden. Vi kan inte fly från tiden, vi kan inte gömma oss från tiden. Den finns alltid och den finns överallt. Från dom mörkaste dalarna till dom ljusaste topparna. Tiden är allting, därför heter det alltid om något som är för evigt. Man brukar säga "ta dig tid att läsa igenom boken" när det igentligen är helt tvärtom. Det är tiden som tar ifrån dig och det gör den genom hela ditt liv. Det finns bara ett enda tillfälle i våra liv då tidens massiva kugghjul slutar gälla för oss. När vi går under jord, när vi drar vårat sista andetag, då. Då är tiden till slut ute för oss.


Den som har makt över tiden, har makt över allt. Därför står jag maktlös över att få tillbaka den tid vi hade, oavsett hur stark min vilja än är, för tiden är okontrollbar.




















Jen~11

Ihre Augen

En liten scen i strålkastarljus en ljummen kväll. Dina ögon fästa på mina ibland myllret av folk som sitter bänkade och tittar på underhållningen. Livet leker med mina känslor och tillvaron. Något som alla andra som är kvar hemma i höstmörket bara kan drömma om.


Det är nästan så att jag saknar flygplansmaten. Den där lite suraktiga lukten ifrån den varma maten som kommer emot en när man öppnar foliepaketen. För den påminner om att man är på väg någonstans. Någonstans långt bort hemifrån till solen och dom varma stränderna. Kabinen håller måttliga 19-20 grader och det är nästan kallt i draget från fläktarna som sitter ut jäms med fönsterplatserna i planet. Ur högtalarna ljuder Billy Pauls cover på Your Song flitigt som jag fruktat skulle göra slut på mitt mediokra liv. Jag som innan resan var helt övertygad om att jag skulle gå en bitter död till mötes i och med dom frekventa upprepningarna av tonerna ifrån den här prikära mysversionen av en utdöende slagdänga. Men icke. Efter att ha boardat planet steg livskvalitéten till den så milda grad att värdighetsfiltret innan för trummhinnan i örat tjocknade ovanligt mycket. Så mycket att en till synes smärtsam död kunde undvikas. Det var som om jag plötsligt hade blivit stålmannen och kunde tåla vad som helst. Inte ens den värsta schlagern med Perelli eller Bengtzing kunde röra mig i ryggen vid det här laget. Tyvärr påverkades inte idiotfiltret innanför kontaktlinserna i ögonen på mig till följd av den annalkande semestern och den fortsatt stigande livskvalitén. Det var så att jag blödde blod ur ögonen så fort jag slängde en titt på tv-apparaten där en av världens sämsta filmer någonsin höll på att utspela sig. En s.k. familjefilm. Döden gjorde sig påmind igen. Jag började vagga fram och tillbaka i flygplansstolen och mumla tyst för mig själv om saker som hade varit bättre att lägga pengarna på än den här värdelösa skitfilmen samtidigt som jag pillade bort små små bitar av en servett som jag formade konstiga tecken och figurer med på fällbordet framför mig. Filmen höll på att döda folk inne i planet. Det var bara en tidsfråga innan den skördat sitt första offer. Det hade väl aldrig varit lättare att urskilja psykopater och utomjordingar ibland planets passagerare än nu. För den som kunde njuta eller ens se på den här fulländade smörjan utan att se sin livsrevy passera framför ögonen lika ofta som reklamavbrotten i en superbowlfinal kan inte ha varit mänsklig. Jag slängde blickar runt omkring mig och tycktes se ond bråd död överallt. Flygvärdinnor krälandes på golvet med svåra andningssmärtor och med ena eller båda armarna utsträckta i hopp om att hjälp ifrån en högre makt skulle komma till undsättning och rädda dom ur deras fasansfulla lidande. Passagerare sittandes i flygplansstolarna med epileptiskt liknande ryck och med saliv blandat med galla rinnandes ner ifrån mungiporna över kläder, tidningar, handbagage och ouppätna flygplansdesserter. Allting samtidigt som planet störtar mot marken med syrgasmaskerna dinglandes framför ögonen på zombiefierade passagerare och flygpersonal. TV-apparaterna blinkade nu ondskefullt i färgerna rött och svart! Hoppet var ute för oss alla! Filmen skulle snart förgöra oss precis som jag anade från allra första början! Vi dör! Vi dör! Vi... "Får det lov att vara lite mer kaffe?" Jag vaknar med ett ryck. En flygvärdinna tittar på mig frågandes. "Eehrm.. uh?" Lite kallsvettig på pannan torkar jag av mig med en våtservett och märker att jag dreglat lite på min t-shirt. Lite generad tackar jag nej och slänger en blick på TV-apparaten istället. Ingen film. Inga passagerare med okontrollerat dregel i ansiktet, förutom jag, och inga flygvärdinnor som vrålar ut sin oerhörda smärta. Bara en karta över medelhavet och våran nuvarande position. 600 km kvar till Larnaca. Snart dags att bara vara och njuta av overkligheten.









J~11

Dom där 29.000 dagarna.

En gång åkte jag till Cypern. Det var förra veckan. Där kunde man äta och dricka hur mycket man ville utan att skämmas eller behöva betala för det. Inga som helst problem! Bara att betställa vad som helst, när som helst, nästan. Så långt man kan komma ifrån Emils problem i Lönneberga som inte ens får lov att köpa sockerdricka. Men detta var förra veckan. En vecka som svetsat sig fast i minnet för en evighet. Eller i alla fall för en livstid. Nu sitter jag här hemma igen och lyssnar till hur stormen försöker riva ner takpannorna ifrån taket på bilarna nedanför. Jag tyckte det var trevligare på Cypern om jag fick jämnföra dom här två scenarierna med varandra. En gratis grogg på Cypern är bättre än tio takpannor i bilen som det gamla ordspråket lyder. Om det inte hade vart för att jag måste gå i skolan och plugga samt att jag inte är ekonomiskt oberoende så hade jag nog vart kvar där nere ännu. Men nu är det inte så. Nu sitter man och längtar efter helgen igen istället för att längta efter att över huvudtaget vakna upp i sängen för att kunna gå ut och ta sig sitt morgondopp. Cypern gjorde mig frälst. Så bra kan man inte ha det ostraffat tänkte jag och det stämde alldeles utmärkt! Livet är en slyna, lev med det. 











För J. Var du än kan vara ~11

Timing.

När man tror att allt är över ja då fortsätter det likt förbannat. En god väns granne som t.ex. släpar morgonstjärnor och andra tunga tillhyggen runt omkring sin lägenhet och spelar dålig musik så att det hörs över hela kvarteret och några till. När det helt plötsligt slutar och min vän drar en suck av lättja för att inte ens hinna sucka klart förrens det fortsätter i samma ohyggliga takt. Den sortens tankebeteende är vad jag efterlyser här. Hur många har då låtit just den här tanken cirkulera runt i hjärnkontoret varv efter varv? Det är nog en hel del. Förmodligen en ganska stor andel människor här på jorden. En som nog definitivt gjorde det måste vara den där snubben som hoppade ifrån Eiffeltornet, landade på en bil och överlevde. Mer besviken människa får man leta efter. Eller ja. Det finns nog en hel del andra situationer av total besvikelse med likvärdig onormalitet men att vara besviken över att ha överlevt ett fall på ca 310 meter är nog en klass för sig. Den här klassen eller gruppen människor dom är mina idoler. Hur man kan vara besviken över saker som i vanliga fall ter sig vara helt uppenbara saker som man att inte alls i vanliga fall skulle vara besviken över. Hela situationen blir så humoristisk när sånt här uppstår att man oftast bara börjar garva. Dom händer inte ofta men ibland. Vi prioriterar olika helt enkelt vilket inte är en direkt nyhet för världen. Det har pågått i ett par miljoner år nu. Vanligtsvis är dock att vi delar vår uppfattning med en hel del andra människor som också tycker som du och jag. T.ex. att vi hellre har senap på korven medans andra föredrar ketchup, vissa dubblar och så vidare. Så den som väljer att pryda sin skinnbeklädda köttblandning med häftmassa och mariekex istället för ketchup och senap framstår ju minst sagt som en aningen udda och knappast en person som har samma åsikt som någon annan i korvmojskön. Samma tankesätt på ett annat stadie. Inte lika kul kanske men lite. Onormalt? Definitivt.

2½ månad

....senare.



"Ond bråd död med avsågat hagelgevär. Högt hyllad skörd på vinst av annans misär. Av ondskan lärd att höras mest. Djävulen vakar över oss allra bäst."

/Dödsdödaredödast.





Mer än så här blir det inte. Lyssna på xprmntlmetal eller The Pianist. Det var så jag kom till insikt idag. Vansinne!













~Döden och hans vänner.

Sur Mjölk

Det enda som blir ofärskt fortare än en blogg skulle väl vara en nybakt brödlimpa, placerad på ett bord, utblottad och utan skydd från rumstempererad luft. Det går på några futtiga timmar. För att få ännu snabbare resultat kan man skiva upp brödlimpan i skivor. Då tar det knappa timmen för brödskivorna att bli torrt hårda och lättsmulade. Man ska aldrig säga "sista" eller "slutet" och det tänker jag inte heller göra. Jag jobbar inte på det sättet. Jag skriver för att jag tycker det är kul och delar sedan med mig av det jag skrivit här på bloggen. På senare tid har det varit mindre roligt uppenbarligen vilket är bevisligen bekräftat av bloggens genomgående tomrum från uteblivna inlägg under hela 2010 så här långt. Jag får väl erkänna att jag faktiskt har skrivit en hel del den senaste månaden fast inte här men någon annanstans. Nu verkar det dock som att slutet på den långa eran till slut har kommit. Hårddisken på datorn har gått i sönder och enligt en expert skulle reparationskostnaden bli mycket höga för att få den att fungera igen. Allt pga en liten futtig metallsticka som lossnat ifrån kretskortet. Att något så litet ska kosta så mycket att reparera framstår säkert som helt absurt för en majoritet av oss som inte jobbar med datorer. Men precis som alla äventyrsfilmer så finns det en liten gnutta hopp om att det kan komma att fungera ändå utan avsevärt höga utgifter. Och precis som i alla äventyrsfilmer har jag prompt bestämt mig för att klara det. Precis klara det. Som hatten i Indian Jones som hamnar på fel sida stendörren som är på väg att stängas. För ett ögonblick tror man att hatten kommer ligga där för resten av en evighet och till slut tyna bort men helt plötsligt, som blixt från klar himmel, sträcks en hand ut ifrån det snabbt minskande avståndet mellan dörrkarmen och stengolvet och räddar hatten ifrån ett synnerligen långsamt öde. Nu gillar ju inte jag India Jones något särdeles mycket men finns det något bättre exempel på en äventyrsfilm än just India Jones? Jag skulle inte tro det. India Jones äventyrshet är nog den högsta av alla på just äventyrhetsskalan fast väldigt mycket lägre på verklighetsskalan. Verkligheten där alla vi dödliga befinner oss. Vissa är så overkliga. Zlatan t.ex. Vilken värld lever han i igentligen? Fotboll är så löjligt mycket pengar att det är overkligt. Sverige missar tydligen miljarder på att inte vara med i fotbolls-VM enligt aftonbladet.se. Något som jag har svårt att tro. Det är ju helt absurt men det kan ju lika gärna vara sant.

Oil

Saga: En kväll i klistriga fingrars källare.

En vacker vårkväll gick det lilla exprimental metalfanet ut på krogen för att dricka öl och lyssna på musik. Det lilla exprimental metalfanet hamnade efter en liten promenad i klistriga fingrars källare. I källaren spelades tuff-häftigt hårdrock, amerikanarstajl och det lilla exprimental metal fanet kände sig lite till mods. Men efter timmar av huvudbangande till tuff-häftig hårdrock och många öl började det lilla exprimental metalfanet att tröttna. "Jag vill lyssna på annat nu!" tänkte det lilla exprimental metalfanet och gick fram till baren för att tala med bartendern, tillika dj'n.  

"Jag vill höra Prediction of Warfare med Amon Amarth."

"Den har vi inte."

"The Dissentience med Protest the Hero?"

"Nää."

"Progenis of the Great Apocalypse med Dimmu Borgir?"

"Nää."

"Mirrors med Between the Buried and Me?"

"Nää."

"Open Seasons med Exodus?"

"Erhm jaa.. eller vänta.. hmm.. nää."

"Nähänä, jaja, ge mig Propaganda med Sepultura som vanligt då."

..muttrade det lilla exprimental metalfanet till slut och gick tillbaka till sin soffa där han satt och började kasta prick med jordnötter istället. Efter en och en halv öl senare tröttnade det lilla exprimental metalfanet för gott och började traska hem. Utanför krogen stod nu en turnébuss. På turnébussen stod det ett populärt rockbandnamn. Det lilla exprimental metalfanet fnyste åt bussen och tänkte för sig själv "fy bubblan för kommersiella äckelrockare!" Sen traskade det lilla exprimental metal fanet hem och somnade gott med xprmntlmetal i sina öron".

----------------------------------------------------------------------------------------------

Senare - High Violett med The National

http://www.nytimes.com/2010/04/25/magazine/25national-t.html

----------------------------------------------------------------------------------------------

Surfa runt vid kokpunkten.

Idag var det nära. Det är inte bara Island som har vulkaner minnsan. Ett vulkanutbrott i Högsbohöjd hägrade väldigt högt upp på nästan-utbrottsskalan idag men lyckades precis hålla sig ifrån att iscensätta spektaklet för någon lade ett lock på. Senare, för att helt vara på den säkra sidan, öppnade någon locket och slängde i lite kött med svampsås och riven potatis. Sen blandade någon även ner två karameller och två koppar kaffe i vulkanen. Sen var vulkanen lugn och sansad resten av dagen. Prognosen för resten av veckan och månaden ser också väldigt lugn ut enligt en rad olika seismologer. Mycket tack vare för att man flyttade vulkanen till en annan plats i samband med dom höga värdena på nästan-utbrottsskalan. Lokala åskskurar och yrväder som ter sig regelbundet omkring och i vulkanen kommer givetvis att fortsätta enligt vanlig standard. Vid eventuella oväder ber vi allmänheten att som vanligt hålla sig på avstånd och inte göra några onödiga närmanden pga den något höga hälsorisken. Om du har blivit drabbad kan du vända dig till oss här på http://pzbk.blogspot.com. Var god och märk kuvertet "Jag fick en blåstork" och berätta för oss exakt vad som skedde under händelseförloppet då du blev drabbad så återkommer vi med eventuell kompensation samt skriftlig förklaring och ursäkt.

Mini Guide: "Att tänka på när man är i närheten av vulkaner."

Vulkaner gillar: Franskrost, hårdrock, brunbjörnar och longboards.

Vulkaner gillar INTE: Maud Olofsson, matchmakingsidor, croqs och schlagerfestivaler.

Tips!

Ta gärna med en boll när du är i närheten av en vulkan. Om du märker att vulkanen börjar bli lite orolig och stormig kan detta vara ett bra sätt att lugna ned vulkanen på. Lägg bollen vid foten av vulkanen så brukar oroligheterna lugna ned sig ganska omgående.

Vancouver 2010

OS var grymt. Farväl!

Abnormt

Vad händer när något solitt avviker ifrån det normala och bristerna till följd hamnar i rampljuset? Det där som alltid har funnits där och som i stadig takt bildat en uppfattning i ditt inre om att det alltid kommer att finnas där, allt eftersom tiden har gått. Det kan t.ex. vara en gammal byggnad som stått där på gatan där du bor men som en vacker morgon blivit raserad och jämnad med marken för att göra plats åt någoting helt annat. Eller kanske är det den där trevliga gamla expediten på livsmedelsaffären som du alltid har handlat hos i många år som till slut har lyckats kasta in handduken för evigt och gått i pension. Vad det än är så har det skapat en trygghetskänsla i dig att det alltid kommer finnas där och att det alltid kommer vara så. När det då till slut rycks bort, raseras eller kanske pensioneras, det är då som det uppstår ett visst tomrum och en gnutta oro börjar spridas inom dig. Rädslan över att behöva ta det där lilla steget mot något nytt och lämna det gamla bakom sig. Att riva det gamla fundamentet och börja bygga upp ett nytt. Det är mer än vanligt att detta uppfattas som något av en ansträngande situation och kanske till och med en aningens bekymmersamt trots att du som oftast inte ens behöver lyfta ett finger. Samtidigt lurar en viss nyfikenhet i bakhuvudet på dig som gör det hela lite mer spännande och som i sin tur gör det hela lite mer överkomligt än var det var alldeles nyss. Du går förbi där på gatan och sneglar bort mot byggarbetarna som håller på och bygger upp något nytt där det gamla huset stod. Tankarna cirkulerar febrilt i huvudet om vad som komma skall. Ska det bli en ny frisersalong på bottenplan eller blir det något helt annat? Och du vågar inte riktigt hälsa så där käckt och trevligt mot den nya expediten i livsmedelsaffären som du gjorde mot den gamla expediten när hon eller han jobbade där. Du vet ju ingenting om hon eller han. Bara att hon eller han är minst trettio år yngre och så börjar allting om igen. Tillbaks till där du var för trettio år sedan när du flyttade hit. Tiden går och det nya huset blir klart. Det ser ju faktiskt mycket fräshare ut än det gamla och den där nya expediten verkar ju faktiskt vara ganska trevlig trots allt, mycket trevligare än vad du vågat hoppas på. Så visst gör det inte så mycket att dom rev det gamla huset och att den gamla expediten gick i pension till slut ändå eller hur?

Rutin

Sen en tid tillbaka har jag spelat fotboll på måndagar. Det har nu blivit rutin och än lite mer mödosamt i och med att försäsongen med mitt klubblag har börjat. D.v.s jag spelar fotboll i fyra timmar varje måndag. Förut var det två. Det är det värt. Men det som jag uppskattar mest med denna nya trend som jag glatt har antagit i mitt liv är hemkomsten ifrån dessa fyra långa timmar fotboll. Då lagas det oftast ett stort skrovmål mat som så när passerar enkilos strecket som sedan äts upp i godan ro till Veckans Konsert på SVT som sänds varje måndag strax efter elva. Och det är detta som är det ultimata med min nya rutin på måndagar. Känslan av hur ett sinne blir kompletterat av ett annat. Känslan av att vara helt utmattad och hungrig, känslan av mättnaden som sedan tar bort det dåliga ur utmattningen och försätter en i någon slags matkoma som i sin tur uppstår i samband med att den där tröttheten gör sig påmind och sömnigheten tar vid. Och allt detta kompletteras sedan av ett annat sinne, hörseln. Tonerna ifrån en skicklig klassisk pianist som slår knut på fingrarna i något avancerat stycke ifrån Chopin eller Strauss eller kanske något som pianisten själv hittat på. Maximal avkoppling och man blir helt plakat. Livets värdighet blir markant mycket högre på måndagkvällar bara för så lite som fyra timmar fotboll och att få stilla sin hunger. Intresse och behov i kombination.

Och när man några timmar senare vaknar upp igen ifrån sin koma med dregel på soffkudden får man som oftast även utföra en gammal favoritsysselsättning som vi män har. Vissa sitter där i timmar andra är lite mer anonyma av sig och snittar kanske bara en kvart, tio minuter. Jag vet inte vad jag snittar men det brukar inte bli allt för långvarigt på dessa tidiga Tisdagmånar. Ett repotage i offside sen får det räcka. Sen somnar jag sött och drömmer om hur nästa måndag kommer bli. Som om jag inte redan vet.














~11

Transference

Spoons nya platta är.. typ.. den bästa dom gjort. Eller? Jag har väldigt svårt för att bestämma mig. Den är bättre än förra plattan, så långt är jag och alla andra här överens om. Men sen då? Gimme Fiction är väldigt, väldigt bra. Kill the moonlight är också en riktig höjdarplatta. Beslutsångesten har nästan nått sin kulmen. Men det är en härlig sorts ångest som man mer än gärna tar emot med öppna armar. Du kan själv försöka föreställa dig hur det är att börja lyssna på en ny platta med ett av dina favoritband och när du sen lyssnat klart går det upp för dig att det här var en av dom grymmaste plattorna du hört sen dom släppte sin senaste platta. Så är det med Spoon. Dom släpper platta efter platta och du blir aldrig besviken. Det är helt sjukt och vi älskar det. Så är det att gilla Spoon. Den älskvärda kvantiteten är överflödig! Det finns bara ett problem med Spoon, som med alla andra småband som överpresterar hela tiden, dom kommer aldrig hit och spelar för oss. Spoon var senast på andra sidan om Atlanten för tre år sedan, på Wayoutwest's födelseår. Sen dess har dom hållt sig på fel sida av sjön i sitt eget hemland och gjort åtaliga turnéer på hemmaplan. Tråkigt ja. I samband med att den nya plattan Transference släpps har man i alla fall beslutat sig för att spela ett par spelningar här i Europa. Snåla sex spelningar i fyra olika länder. Skottland, England, Holland och Tyskland, varav två i England och två i Tyskland. Att man väljer att spela i Berlin kan jag förstå men att man väljer att spela i Köln och inte i Köpenhamn är bortom mitt intellekt. Kul för alla som bor inom en trettio mils radie ifrån Amsterdam som blir en mittpunkt för tre av spelningarna. Mindre kul för oss som inte gör det.

Contra

Vampire Weekends nya skiva är:

• Dålig

• Väldigt bra

• En dubbel CD

Redan i sommras fick man ett smakprov på en av deras nya låtar när dom spelade på Wayoutwest. Det var grymt. Wampire Veekend är ett riktigt bra band som vi tidigare redan konstaterat här på pzbk.blogspot.com.


Med 2010 kommer mycket nytt och med 2009 har lika mycket annat lämnat strålkastarskenet. T.ex. såga är så 2009. Vem gör det nu för tiden igentligen? Inte jag i alla fall och den som gör det borde nog ta och tänka om för nu är det 2010. Vad är 2010 då? Snö är tydligen 2010 och med den kommer skidåkning. Underskriven har inte varit ute mindre än tre gånger och åkt längdskidor i Skatås i år. Det har aldrig inträffat tidigare.. eller så var det mycket mycket länge sedan. Det är riktigt skönt med en riktig vinter till slut. Man hade nästan börjat vänja sig vid dom nya vintrarna som regeringen klubbade för i början av 2000-talet med vertikalt regn och konstant 2.3 plusgrader. Men så hände något och man ändrade sitt 10 år långa beslut och beslöt istället att flytta Norrland till Götaland, Nordpolen till Norrland och Södra Sverige till norra Spanien. Antagligen är detta ett resultat av klimatmötet i Köpenhamn som hölls förra året mellan November och December. Jag tycker det är trevligt när alla politiker i världen möts på ett och samma ställe och diskuterar med varandra istället för att bara diskutera med de sina egna i sitt eget land. Det är det nya och det är definitivt 2010. Då folk började öppna upp sig för mer än sitt eget land. Då folk började lyssna på alla här på jorden och inte bara sitt eget folk. Folk måste sluta bry sig om gränser och börja dela med sig till varandra i en större utstreckning än vad som redan pågår.

.tvåtusennio

..mer blev det inte eftersom kameran var trasig mer än hälften av tiden under 2009