Ihre Augen

En liten scen i strålkastarljus en ljummen kväll. Dina ögon fästa på mina ibland myllret av folk som sitter bänkade och tittar på underhållningen. Livet leker med mina känslor och tillvaron. Något som alla andra som är kvar hemma i höstmörket bara kan drömma om.


Det är nästan så att jag saknar flygplansmaten. Den där lite suraktiga lukten ifrån den varma maten som kommer emot en när man öppnar foliepaketen. För den påminner om att man är på väg någonstans. Någonstans långt bort hemifrån till solen och dom varma stränderna. Kabinen håller måttliga 19-20 grader och det är nästan kallt i draget från fläktarna som sitter ut jäms med fönsterplatserna i planet. Ur högtalarna ljuder Billy Pauls cover på Your Song flitigt som jag fruktat skulle göra slut på mitt mediokra liv. Jag som innan resan var helt övertygad om att jag skulle gå en bitter död till mötes i och med dom frekventa upprepningarna av tonerna ifrån den här prikära mysversionen av en utdöende slagdänga. Men icke. Efter att ha boardat planet steg livskvalitéten till den så milda grad att värdighetsfiltret innan för trummhinnan i örat tjocknade ovanligt mycket. Så mycket att en till synes smärtsam död kunde undvikas. Det var som om jag plötsligt hade blivit stålmannen och kunde tåla vad som helst. Inte ens den värsta schlagern med Perelli eller Bengtzing kunde röra mig i ryggen vid det här laget. Tyvärr påverkades inte idiotfiltret innanför kontaktlinserna i ögonen på mig till följd av den annalkande semestern och den fortsatt stigande livskvalitén. Det var så att jag blödde blod ur ögonen så fort jag slängde en titt på tv-apparaten där en av världens sämsta filmer någonsin höll på att utspela sig. En s.k. familjefilm. Döden gjorde sig påmind igen. Jag började vagga fram och tillbaka i flygplansstolen och mumla tyst för mig själv om saker som hade varit bättre att lägga pengarna på än den här värdelösa skitfilmen samtidigt som jag pillade bort små små bitar av en servett som jag formade konstiga tecken och figurer med på fällbordet framför mig. Filmen höll på att döda folk inne i planet. Det var bara en tidsfråga innan den skördat sitt första offer. Det hade väl aldrig varit lättare att urskilja psykopater och utomjordingar ibland planets passagerare än nu. För den som kunde njuta eller ens se på den här fulländade smörjan utan att se sin livsrevy passera framför ögonen lika ofta som reklamavbrotten i en superbowlfinal kan inte ha varit mänsklig. Jag slängde blickar runt omkring mig och tycktes se ond bråd död överallt. Flygvärdinnor krälandes på golvet med svåra andningssmärtor och med ena eller båda armarna utsträckta i hopp om att hjälp ifrån en högre makt skulle komma till undsättning och rädda dom ur deras fasansfulla lidande. Passagerare sittandes i flygplansstolarna med epileptiskt liknande ryck och med saliv blandat med galla rinnandes ner ifrån mungiporna över kläder, tidningar, handbagage och ouppätna flygplansdesserter. Allting samtidigt som planet störtar mot marken med syrgasmaskerna dinglandes framför ögonen på zombiefierade passagerare och flygpersonal. TV-apparaterna blinkade nu ondskefullt i färgerna rött och svart! Hoppet var ute för oss alla! Filmen skulle snart förgöra oss precis som jag anade från allra första början! Vi dör! Vi dör! Vi... "Får det lov att vara lite mer kaffe?" Jag vaknar med ett ryck. En flygvärdinna tittar på mig frågandes. "Eehrm.. uh?" Lite kallsvettig på pannan torkar jag av mig med en våtservett och märker att jag dreglat lite på min t-shirt. Lite generad tackar jag nej och slänger en blick på TV-apparaten istället. Ingen film. Inga passagerare med okontrollerat dregel i ansiktet, förutom jag, och inga flygvärdinnor som vrålar ut sin oerhörda smärta. Bara en karta över medelhavet och våran nuvarande position. 600 km kvar till Larnaca. Snart dags att bara vara och njuta av overkligheten.









J~11