Timing.

När man tror att allt är över ja då fortsätter det likt förbannat. En god väns granne som t.ex. släpar morgonstjärnor och andra tunga tillhyggen runt omkring sin lägenhet och spelar dålig musik så att det hörs över hela kvarteret och några till. När det helt plötsligt slutar och min vän drar en suck av lättja för att inte ens hinna sucka klart förrens det fortsätter i samma ohyggliga takt. Den sortens tankebeteende är vad jag efterlyser här. Hur många har då låtit just den här tanken cirkulera runt i hjärnkontoret varv efter varv? Det är nog en hel del. Förmodligen en ganska stor andel människor här på jorden. En som nog definitivt gjorde det måste vara den där snubben som hoppade ifrån Eiffeltornet, landade på en bil och överlevde. Mer besviken människa får man leta efter. Eller ja. Det finns nog en hel del andra situationer av total besvikelse med likvärdig onormalitet men att vara besviken över att ha överlevt ett fall på ca 310 meter är nog en klass för sig. Den här klassen eller gruppen människor dom är mina idoler. Hur man kan vara besviken över saker som i vanliga fall ter sig vara helt uppenbara saker som man att inte alls i vanliga fall skulle vara besviken över. Hela situationen blir så humoristisk när sånt här uppstår att man oftast bara börjar garva. Dom händer inte ofta men ibland. Vi prioriterar olika helt enkelt vilket inte är en direkt nyhet för världen. Det har pågått i ett par miljoner år nu. Vanligtsvis är dock att vi delar vår uppfattning med en hel del andra människor som också tycker som du och jag. T.ex. att vi hellre har senap på korven medans andra föredrar ketchup, vissa dubblar och så vidare. Så den som väljer att pryda sin skinnbeklädda köttblandning med häftmassa och mariekex istället för ketchup och senap framstår ju minst sagt som en aningen udda och knappast en person som har samma åsikt som någon annan i korvmojskön. Samma tankesätt på ett annat stadie. Inte lika kul kanske men lite. Onormalt? Definitivt.