Ihre Augen

En liten scen i strålkastarljus en ljummen kväll. Dina ögon fästa på mina ibland myllret av folk som sitter bänkade och tittar på underhållningen. Livet leker med mina känslor och tillvaron. Något som alla andra som är kvar hemma i höstmörket bara kan drömma om.


Det är nästan så att jag saknar flygplansmaten. Den där lite suraktiga lukten ifrån den varma maten som kommer emot en när man öppnar foliepaketen. För den påminner om att man är på väg någonstans. Någonstans långt bort hemifrån till solen och dom varma stränderna. Kabinen håller måttliga 19-20 grader och det är nästan kallt i draget från fläktarna som sitter ut jäms med fönsterplatserna i planet. Ur högtalarna ljuder Billy Pauls cover på Your Song flitigt som jag fruktat skulle göra slut på mitt mediokra liv. Jag som innan resan var helt övertygad om att jag skulle gå en bitter död till mötes i och med dom frekventa upprepningarna av tonerna ifrån den här prikära mysversionen av en utdöende slagdänga. Men icke. Efter att ha boardat planet steg livskvalitéten till den så milda grad att värdighetsfiltret innan för trummhinnan i örat tjocknade ovanligt mycket. Så mycket att en till synes smärtsam död kunde undvikas. Det var som om jag plötsligt hade blivit stålmannen och kunde tåla vad som helst. Inte ens den värsta schlagern med Perelli eller Bengtzing kunde röra mig i ryggen vid det här laget. Tyvärr påverkades inte idiotfiltret innanför kontaktlinserna i ögonen på mig till följd av den annalkande semestern och den fortsatt stigande livskvalitén. Det var så att jag blödde blod ur ögonen så fort jag slängde en titt på tv-apparaten där en av världens sämsta filmer någonsin höll på att utspela sig. En s.k. familjefilm. Döden gjorde sig påmind igen. Jag började vagga fram och tillbaka i flygplansstolen och mumla tyst för mig själv om saker som hade varit bättre att lägga pengarna på än den här värdelösa skitfilmen samtidigt som jag pillade bort små små bitar av en servett som jag formade konstiga tecken och figurer med på fällbordet framför mig. Filmen höll på att döda folk inne i planet. Det var bara en tidsfråga innan den skördat sitt första offer. Det hade väl aldrig varit lättare att urskilja psykopater och utomjordingar ibland planets passagerare än nu. För den som kunde njuta eller ens se på den här fulländade smörjan utan att se sin livsrevy passera framför ögonen lika ofta som reklamavbrotten i en superbowlfinal kan inte ha varit mänsklig. Jag slängde blickar runt omkring mig och tycktes se ond bråd död överallt. Flygvärdinnor krälandes på golvet med svåra andningssmärtor och med ena eller båda armarna utsträckta i hopp om att hjälp ifrån en högre makt skulle komma till undsättning och rädda dom ur deras fasansfulla lidande. Passagerare sittandes i flygplansstolarna med epileptiskt liknande ryck och med saliv blandat med galla rinnandes ner ifrån mungiporna över kläder, tidningar, handbagage och ouppätna flygplansdesserter. Allting samtidigt som planet störtar mot marken med syrgasmaskerna dinglandes framför ögonen på zombiefierade passagerare och flygpersonal. TV-apparaterna blinkade nu ondskefullt i färgerna rött och svart! Hoppet var ute för oss alla! Filmen skulle snart förgöra oss precis som jag anade från allra första början! Vi dör! Vi dör! Vi... "Får det lov att vara lite mer kaffe?" Jag vaknar med ett ryck. En flygvärdinna tittar på mig frågandes. "Eehrm.. uh?" Lite kallsvettig på pannan torkar jag av mig med en våtservett och märker att jag dreglat lite på min t-shirt. Lite generad tackar jag nej och slänger en blick på TV-apparaten istället. Ingen film. Inga passagerare med okontrollerat dregel i ansiktet, förutom jag, och inga flygvärdinnor som vrålar ut sin oerhörda smärta. Bara en karta över medelhavet och våran nuvarande position. 600 km kvar till Larnaca. Snart dags att bara vara och njuta av overkligheten.









J~11

Dom där 29.000 dagarna.

En gång åkte jag till Cypern. Det var förra veckan. Där kunde man äta och dricka hur mycket man ville utan att skämmas eller behöva betala för det. Inga som helst problem! Bara att betställa vad som helst, när som helst, nästan. Så långt man kan komma ifrån Emils problem i Lönneberga som inte ens får lov att köpa sockerdricka. Men detta var förra veckan. En vecka som svetsat sig fast i minnet för en evighet. Eller i alla fall för en livstid. Nu sitter jag här hemma igen och lyssnar till hur stormen försöker riva ner takpannorna ifrån taket på bilarna nedanför. Jag tyckte det var trevligare på Cypern om jag fick jämnföra dom här två scenarierna med varandra. En gratis grogg på Cypern är bättre än tio takpannor i bilen som det gamla ordspråket lyder. Om det inte hade vart för att jag måste gå i skolan och plugga samt att jag inte är ekonomiskt oberoende så hade jag nog vart kvar där nere ännu. Men nu är det inte så. Nu sitter man och längtar efter helgen igen istället för att längta efter att över huvudtaget vakna upp i sängen för att kunna gå ut och ta sig sitt morgondopp. Cypern gjorde mig frälst. Så bra kan man inte ha det ostraffat tänkte jag och det stämde alldeles utmärkt! Livet är en slyna, lev med det. 











För J. Var du än kan vara ~11

Timing.

När man tror att allt är över ja då fortsätter det likt förbannat. En god väns granne som t.ex. släpar morgonstjärnor och andra tunga tillhyggen runt omkring sin lägenhet och spelar dålig musik så att det hörs över hela kvarteret och några till. När det helt plötsligt slutar och min vän drar en suck av lättja för att inte ens hinna sucka klart förrens det fortsätter i samma ohyggliga takt. Den sortens tankebeteende är vad jag efterlyser här. Hur många har då låtit just den här tanken cirkulera runt i hjärnkontoret varv efter varv? Det är nog en hel del. Förmodligen en ganska stor andel människor här på jorden. En som nog definitivt gjorde det måste vara den där snubben som hoppade ifrån Eiffeltornet, landade på en bil och överlevde. Mer besviken människa får man leta efter. Eller ja. Det finns nog en hel del andra situationer av total besvikelse med likvärdig onormalitet men att vara besviken över att ha överlevt ett fall på ca 310 meter är nog en klass för sig. Den här klassen eller gruppen människor dom är mina idoler. Hur man kan vara besviken över saker som i vanliga fall ter sig vara helt uppenbara saker som man att inte alls i vanliga fall skulle vara besviken över. Hela situationen blir så humoristisk när sånt här uppstår att man oftast bara börjar garva. Dom händer inte ofta men ibland. Vi prioriterar olika helt enkelt vilket inte är en direkt nyhet för världen. Det har pågått i ett par miljoner år nu. Vanligtsvis är dock att vi delar vår uppfattning med en hel del andra människor som också tycker som du och jag. T.ex. att vi hellre har senap på korven medans andra föredrar ketchup, vissa dubblar och så vidare. Så den som väljer att pryda sin skinnbeklädda köttblandning med häftmassa och mariekex istället för ketchup och senap framstår ju minst sagt som en aningen udda och knappast en person som har samma åsikt som någon annan i korvmojskön. Samma tankesätt på ett annat stadie. Inte lika kul kanske men lite. Onormalt? Definitivt.