tvåhundra

så många posts har jag gjort när jag om en liten liten stund kommer publicera den här posten. vad ska då denna ärade post handla om? det måste ju vara något ärofullt efter som det är nummer tvåhundra och allt. något ganska nobelt och hjälteaktigt. som att jag var tvungen att bryta träningen idag pga den här förbaskade pollensäsongen t.ex. det är inte alls nobelt eller hjälteaktigt, bara tråkigt, beklagligt och hopplöst hjälplös. jag är en polleallergiker. det har jag blivit i år faktiskt. det är det nya för 2009. jag sken av lycka när jag satt och funderade på varför allting har varit så förbaskat hängit och trögt den sista tiden och jag är 97% säker på att det är pollen. 3% på att det är aids, cancer, MS eller alla tre samtidigt. så det var väl ett ärosam post jag skrivit nu, eller hur?

Vit platta

Program: The White Concert (Danmark)
Sändningstid: 10 April 2009 22:00 - 00:30
Kanal: SVT2
Potential: Enorm potential.
Utförande: Totalt jävla skitdåligt.

Bra concept, dåligt genomfört. Äckliga Danskar. Skittråkig programledare som tyckte han var jätterolig. Fan va tråkiga han var. När gubbfan senare sa att Andrea's tolkning på låten Piggies var det bästa dittills gick droppen. Idioter. (Andrea är en dansk operasångerska som hade gjort en s.k. nytolkning på låten Piggies. Motbjudande, osmakligt och migränframkallande.)


Den senaste tiden i mitt liv har jag ägnat mig åt att följa Washington Capitals som spelar hockey i den amerikanska hockeyligan NHL. Det har även slagit mig att det var synd att man inte föll för den sporten för tjugo år sedan när man började spela boll. I och med att sporten inte ens är hälften så stor som fotbollen så är ju chansen att lyckas avsevärt mycket högre. Hur som helst. Denna insikt har nu även börjat prägla mina drömmar om nätterna. Så inatt drömde jag en ganska märklig dröm. Jag drömde att jag gick till skolgården alldeles här intill för att spela hockey med några andra. En av dom visade sig vara Oscar, en polare till mig. Dom andra kände jag inte. Jag var ganska duktig på hockey men när jag kom på isen för att spela så kunde jag inte göra särskilt mycket med pucken och bevisa min skicklighet för jag hade ingen hockeyklubba. Jag hade nämligen en gammal skrapa istället. En sån där som man använder när man ska skrapa undan vatten ner i brunnar som man gör i kök efter varje arbetspass. En sån var det och den kom ifrån Tyrolen, min gamla arbetsplats på Liseberg. Det gick inte att spela ordentligt. Jag försökte ta emot pucken bakom buren men det gick inte för det förbannade skrapmunstycket bara vek sig efter som det går att rotera för att underlätta för en när man använder den för sitt igentliga syfte. Det var jättefrustrerande. Jag var ju jättebra på hockey men ingen trodde på mig för jag kunde inte ens slå en passning med min speciella "hockeyklubba". Det var en sån där retlig men väldigt humoristisk dröm. När jag vaknade kunde jag inte låte bli att le lite för mig själv. Efter hockeymatchen skulle vi ta oss där ifrån. Jag skulle köra Oscar hem i min F-15. Det amerikanska stridsflygplanet och motsvarighet till JAS Gripen. Tyvärr kunde vi inte lyfta för skolgården var för kort. Vi försökte flera gånger.

Frälsa oss

Seriepremiär i grusskor på konstgräs. Spännande! Så länge det inte är fuktigt underlag så kommer det gå galant. Jag sålde som bekant mina fotbollsdojjor på tradera efter en längre tids skavanker och lidande. Fick 350 spänn. Det var väl okej. Men för 350 spänn får man inga nya dojjor dessvärre. Inte några som håller i över en säsong i allafall. Dom omnämda bröderna ifrån Uruguay som spelade med oss i ett par år tyckte det var en strålande plan med billiga skor. Dom åkte till Uruguay varje år för att träffa släktingar och äta kött och varje gång dom var där köpte dom fotbollsskor. Ett par billiga sketdojjor för hundra spänn som höll en halv säsong. Samma märke, samma pris, samma skit. Den andra halvan av säsongen fick man gå och sparka undan vit läkartejp på plan som lossnat ifrån deras ihoptejpade, billiga sketdojjor när man tränade eller spelade match. Dom tyckte det var en strålande idé att köpa billiga fotbollsskor för hundra spänn men dom var för korkade för att inse att man kunde lika gärna köpa två par varje gång och fortfarande göra en bra affär. Då hade dom liksom sluppit att ta slut på all läkartejp och sluppit att springa runt med mer tejp på fötterna än skor resten av säsongen och då hade man sluppit sparka undan läkartejp ifrån plan när man tränade eller spelade match som lossnat ifrån deras skor.

Idag drattade GP ner i brevlådan som vanligt men idag hade dom knött in ett verk skapat av djävulen med bl.a. recept på satanistiska ritualer, verser och psalmer, olika sätt och planer över hur man enkelt mördar ett spädbarn och vilka olika sorters getraser som passar bäst som slaktoffer vid olika ritualer och hur dess blod passar eller inte passar till rått människokött. Jag slet genast ut den ifrån den redan besudlade GP-tidningen och rev sönder den i små, små bitar, hoppade på den samtidigt som jag bad excorismböner på gamallatin för att förhindra ondskan ifrån att greppa taget om min själ. Jag lyckades. Svinen ifrån underjorden har tydligen match idag och av någon anledning så är GP djävulsdyrkare och skickade med en riktigt äcklig och illaluktande bilaga. Det är riktigt störande. Jävla svinerier att plåga hela stan med sin vidriga smörja och sprida sitt vidriga budskap. Jag har också hört att dom delar ut haklappar till nyfödda barn på sjukhusen här i Göteborg med deras satanistiska emblem plädrat på haklappen. Det är ju helt sinnessjukt. Angripa försvarslösa spädbarn och korkade nyblivna föräldrar som är utom någon som helst kunskap om vad dom ger sig in på. Om alla barn, vår framtid i Göteborg, blir satansdyrkare i framtiden så lär vi andra vanliga människor knappast överleva länge till innan deras sattyg sätts i verk. Hur som helst är jag faktiskt inte särskilt orolig. Låt dom dela ut haklappar till spädbarn. Det man tvingar barn till när dom är små resulterar oftast i ett idelt avsky och avståndstagande i resten av deras liv. Och dom som ändå tar beslutet att inte söka sig vidare i livet utan stå fast vid sitt medlemsskap i denna satanistiska sekt är ändå bara en hop svaga individer utan ambitioner, drömmar eller självförtroende så dom kan ni behålla. Dom kommer gå rakt in i slagsmålsklubben och börja slåss i tonåren ändå och sånna supportrar kan man vara utan. Om man ens kan kalla dom för supportrar. Avskum i lägre rang än 1600-tals trälar är väl en mer adekvat beskrivning på dessa själalösa individer. Dom kallar sig änglar för att sansa våra misstankar om rackarspel och idéer men mig lurar dom inte! Glöm inte, satans bästa knep är att få mänskligheten att tro att han inte existerar. Vik hädan!

quick!

snabbare än panodil zap.

jag skjuter allting framför mig som robin wrightwood gör i state of grace. dags o träna. men först en påminnelse ifrån bramusikförlaget. ni har väl inte glömt bort refused platta the shape of punk to come? den är iaf ruskigt bra och tåls att lyssnas på lite oftare än vanligt.

populär värk

idag var huvudvärken på extra gott humör. till slut fick jag nog, tog på mig fotbollsskorna, tog med mig bollen och gick till skolgården här intill. skolgården blev nyrenoverad i sommras och fick en ny inhägnad konstgräsplan. win-win situation. mycket bra underlag och skjuter du utanför så slipper du hämta bollen.. om du inte skjuter mer än en meter högt utanför vill säga för då är det bara till att springa efter. runt mål har dom ett större plank så om du skjuter i den riktningen kan du skjuta lite hur vårdslöst som helst. nästan. i allafall släppte huvudvärken till slut. så fungerar det. en del förstår sig inte på mig alls och tycker jag är dum i huvudet eller konstig som botar huvudvärk på det här viset. antagligen för att dom själva aldrig har testat. det är faktiskt så gott folk att den bästa vägen att gå för att få ha en god hälsa i behåll är motionsvägen. regelbunden motion några gånger i veckan är det bästa du kan göra om du vill leva ett friskt och hälsosamt liv. det är statistiskt, kliniskt, kroniskt, protestantiskt, whateveriskt bevisat. jag har en teori om mitt lilla "fenomen" till will-never-ever-let-you-down-huvudvärktablett att om man bara vattnar och luftar kroppen tillräckligt mycket så försvinner skallbangen. jag är näst intill helt övertygad att det stämmer. i sommras gick jag ut och sprang tills den försvann. när jag började närma mig 15 km sträcket kände jag hur jag nästan höll på att krokna och ville bara stanna o dö. den känslan försvann lite senare när jag sprang ner för en backe borta vid lilla delsjön nånstans. väl nere i backen kändes det som en sten trilla ner ifrån huvudet igenom kroppen och ner på marken. det kändes som en befrielse efter ett 16 år långt fängelsestraff. sen gick det hur lätt som helst i ytterligare sex km. naturen är fanimej bäst.. och ja det funkar tillochmed mot bakfyllan. 90 minuter slit o släp gör susen. men kom inte och tro att det kommer bli roligt om du bestämmer dig för försöka med detta. för att spela fotboll bakfull är nog bland det jobbigaste som finns. man är verkligen helt värdelös på sport över huvudtaget på bakfyllan, inte minst fotboll. du tänker och vet precis vad du ska göra men kroppens respons till hjärnans excellenta planer är precis som ett bredbandslagg. ena stunden står du ett hörn av kartan och tre sekunder senare står du nån annanstans, precis som på plan. du ser vad som hända skall men hinner inte eller klantar bort möjligheten att förhindra det. det är jättefrustrerande ibland. man har den där känslan som vanligt och vet precis men nej. kroppen vägrar att reagera. jag stukade pekfingret för två år sedan p.g.a detta efter en häftig omställning mitt på plan. hjärnan svängde om och sprang åt motsatt håll medans kroppen fortsatte rakt fram. resultatet blev att jag trampade snett, halkade till på det för dagen hala underlaget och landade på handen. yay! då var jag lycklig. så, är det värt att gå ut o slita ut sig för att bli av med huvudvärken? ja. alltid. när det gäller bakfylla är det ju tillochmed ditt eget fel, så då borde det vara ett krav.


kung på natten, kung på dagen.

Problem: Fotboll

På vägen till träningen idag lyssnade jag som vanligt på P1 och den här gången så handlade det passande nog om fotboll. Om ett speciellt område nämligen homosexuallitet inom fotbollen. Dom flesta i den här panelen var helt överrens om att detta är ett problem av storleken större att bli accepterad som homosexuell inom fotbollen, speciellt på herrsidan, i dagens samhälle. Dom sa även att alla, ja alla, blundar för att det finns homosexuallitet inom fotbollen och att dom flesta tycker det är ett påfrestande problem som man helst och gärna sopar under mattan. Jag fann allt det här väldigt facinerande och intressant över hur dom tänker för det slog mig att jag aldrig ens har tänkt tanken på att homosexuella även spelar boll som vem som helst annars. Ja alltså inte på det viset som dom i radiopanelen beskrev allt ihop. Som ett problem. Jag har aldrig sett homosexuallitet som ett problem. Alla människors blod är rött vad och hur du än är och dom allra flesta ska behandlas på det viset. Undantaget grova brottslingar t.ex. Nu är det tydligen en spelare i blåvitt, vet inte vem, som kommit ut ur garderoben. Hur han har blivit behandlad i blåvitt det vet jag ingenting om men säg att någon i Guldheden där jag spelar skulle komma ut, då hade inte jag brytt mig särskilt mycket om det. Mest för att alla spelarna som spelar i guldheden har en såpass rak och normal attityd som alla andra i klubben. Det är ingen som står ut särskilt mycket vare sig det gäller kläder, gester, accent och uttal, levnadsstil eller andra vanliga tecken som skulle kunna indikera på homosexuallitet. Visst, det kommer nya spelare varje år men dom flesta verkar vara ganska normala. Så om någon då skulle komma ut med att han är gay i guldheden hade, som sagt, inte jag brytt mig särskilt mycket då det ända som skulle förändras är att jag blir medveten om hans sexuella läggning. För att komma ut och berätta för folk att man inte är straight utan gay förändrar väl ändå inte hur man är som människa? Det är antagligen något som redan successivt har förändrats långt innan och antagligen vid det tillfället då man själv upptäckte att man är gay och inte straight. Jag förstår ändå panelens resonemang. Homofobi är inget nytt. Jag känner en hel del som är homofober. Jag tycker det är lite roligt. Mest för att jag inte kan sätta mig in i deras situation. Vad är det som är så jobbigt, hur tänker dom när dom hör att en person dom känner är gay och inte straight. En av mina nära vänner har lite problem med detta och är homofobisk. Vi andra var inte sena att haka på hans svaghet och reta honom för det. Vänskap är ju också en sorts kärlek sa vi och log mot honom med fladdrande ögonlock för att äckla honom. Sen brukade vi hoppa på honom och brotta ner han på rent o skärt, pubertalt, tonårsmanér.

Jag hade en arbetskamerat på Liseberg säsongen 2005 som bl.a. gymmade väldigt mycket och byggde muskler. Han bodde i ett tufft område i förorten vilket antagligen var en av anledningarna till att han höll på med det. Det var hans stora intresse i livet. Han brann för gymmandet och tränade varje dag och åt olika medel som gör träningen och byggandet effektivare än vanligt. Inga anabola ska väl tilläggas. Han var en kvinnokarl. Han brukade berätta för mig om hans senaste "conquests" på krogen kvällen innan och hur hon betedde sig i sängen. Han brukade också berätta för mig om slagsmål och hur han klarat sig undan vilket var mer troligt att han lyckats med än det tidigare påståendet. Grabben skulle säkert ha potentialen att göra livet surt för många slagskämpar i krogvärlden om han bara ville och mötte dom en och en. Han hade dock en ganska fånig och knepig attityd mot homosexuallitet. "Dom får göra vad fan dom vill bara dom håller sig borta ifrån mig". Precis som om han inte skulle klara av att skydda sig själv mot en skara angripande homosexuella män. Precis som om han skulle förvandlas från en muskelös man i sina bästa dagar till en försvarslös liten tonårsflicka som blir angripen av en medelålders våldtäksman i en folktom park en sen måndagskväll. Det verkade som om han föreställde sig scenen ur Pulp Fiction varje gång han mötte en homosexuell man när Bruce Willis och Ving Rhames störtar in en efter en i en Gunstore för att plocka på sig stridsvapen att döda varandra med men till deras egen förtret upptäcka att ägaren med hagelbössan inne i affären har helt andra planer och indikerar på att våldta dom båda två. Han blev väldigt distanserad och avvaktande så fort man ens började prata om det. Så här i efterhand började man fundera på om han inte själv var gay igentligen. Jag menar. Han proppade ju i oss allt för att bevisa motsatsen. Slagsmålshistorier, att han legat med halva stan och att han byggde muskler. Det vet man ju sen gamalt att när någon blånekade till något då var det så. Fast då var man o andra sidan väldigt liten där man stod upptryckt i ett hörn i en av skolans korridorer med alla polarna runt om sig som ivrigt och ofta upprepade, bara för att reta gallfeber på en, att man var kär i en tjej i klassen som man givetvis blånekade till att så var fallet trots att det igentligen var sant. Det är lite mer avancerat rackarspel nu i vuxen ålder dock. Men ändå. Jag vet i fasen om den där snubben inte var gay igentligen. Hur som helst lär jag inte få reda på det under min levnadstid. Sen säsongen 2005 har jag inte hört någonting. Jag mötte han på valand en gång när jag stod i kön in till X1. Han kom ragglandes, full som ett egg, gav mig en honörshälsning i förbi farten och snavade vidare mot avenyn.

Slutligen tycker jag att radiopanelen la för stor vikt på att detta skulle vara ett väldigt omfattande problem inom svensk fotboll. Man gör ett mindre problem till ett stort och går bara efter statistiska fakta och undersökningar och statistik ljuger ju alltid. Av alla dom homosexuella män som jag mött har jag haft mycket svårt att tänka mig någon av dom i rollen som en sliten fotbollsspelare i nittionde minuten i en svettdrypande matchtröja och med smutsiga knän och skrubsår. Varken intresset eller attityden att finna sig i den rollen är obefintlig hos dem jag träffat. "Fotbollsbögen" finns nog men inte i en särskilt vidare stor skara. Rätta mig om jag har fel.


























no. 11