concerning hobbits

Igår kväll åkte jag till fiskebäck för att kontollera att hamnen som fanns där när jag var yngre fortfarande låg kvar. Det gjorde den. På vägen lyssnade jag på P3. Det var en tjej som berättade om den tiden när hon pluggade i Montevideo, Uruguays största stad samt huvudstad. Historien i en kort sammanfattning handlade om hur bra den privata sjukvården fungerar i Uruguay. Hon blev påkörd av en snubbe med moped och bröt smallbenet så att benpipan stack ut och blottades för den chockade allmänheten runt omkring. Det som jag tyckte va kul var att hon uttalade namn och platser precis som man ska göra om man talar spanska (här i Sverige talar vi svenska). Så Uruguay blev Uruuay och Montevideo blev Montevieeo. Jag är svensk och säger Uruguay och Montevideo som det ska uttalas i Sverige. Därför retade jag upp mig lite på att hon uttalade det som man gör om man talar spanska. Den här personen verkade vara en ganska retlig person i allmänhet vilket förstärkte min irritation en smula. En sån där som fått allt serverat på silverfat av sin rika pappa. Det lät som hon var mellan 22-30 år gammal och ändå drog hon meningen "på den tiden när jag var där" i sin berättelse! "På den tiden" kan alltså max ha varit 6 år sedan efter som hon sa att hon var där i fyra år och förmodligen åkte dit för att plugga efter gymnasietiden i Sverige. Vilket betyder att hon som yngst kan ha varit 19-20 år gammal när hon åkte till Uruguay för att studera. Ta det plus fyra och vi har en rimlig siffra. Man använder inte uttrycket "på den tiden" om det inte är mer än minst 10 år sedan som något inträffade. Så förbaskat fort går inte utvecklingen i Uruguay eller någon annanstans heller för den delen. Hon var säkert inte mer än 22 ändå. Hon hette nått urspanskt också vilket ledde mig in på tankarna om att hon möjligtsvis var ifrån Uruguay. Det sa hon inte men jag misstänker detta. När jag kom till Guldheden för fem år sedan fanns det två bröder ifrån skövde som hade uruguayanskt påbrå. Dom brukade åka till Uruguay i en månad varje år. Ändå sa dom Uruguay och Montevideo och inte Uruuay och Montevieeo när dom talade svenska. Vilket dom gjorde ganska ofta för att inte säga hela tiden när dom var med oss andra i laget. Så vad är dealen med autentiska uttal? Lägg av. Det är precis som om jag som svensk skulle börja prata en annan dialekt bara för att jag åker till Skåne eller Norrland och sen komma hem hit till Göteborg och forsätta med det. Det är jättemesigt. Det avspeglar bara att man inte har någon personlighet i sin egen röst och i vissa fall ingen personlighet alls. Som ytligt folk t.ex. Och vem vill vara det helt frivilligt? Va? Nuts!