När dårarna faller

Abbey Road plattan med The Beatles är nog den Beatles platta som utan tvekan satt djupast spår i mitt liv av alla Beatles plattor. Den spelades flitigt av båda min föräldrar under min uppväxt på det glada 80-talet och senare under 90-talet när jag själv kom underfund med vad musik var blev det naturligt för mig att börja lyssna på The Beatles med Abbey Road. Jag minns hur det sprankade ljudet ifrån LP-spelaren gjorde sig helt perfekt till ljudet av syrsorna som är det ända man hör imellan spåren "You never give me your money" och "Sun King". Då brukade jag fantisera om hur underbart det igentligen var att leva på 60-talet. Det var tydligen en riktigt härlig era enligt dom flest 50 och 40-talister. Här är en något knepig tydan, av mig, på det sista spåret på plattan Abbey Road där låten igentligen handlar om att The Beatles vill ha The Queen med sig hem. Enjoy.

Song: Her Majesty
Artist: The Beatles
Album: Abbey Road
Released: Sep 26 (UK) Oct 01 (US) 1969

Original Text

Her Majesty's a pretty nice girl,

but she doesn't have a lot to say
Her Majesty's a pretty nice girl
but she changes from day to day

I want to tell her that I love her a lot
But I gotta get a bellyful of wine
Her Majesty's a pretty nice girl
Someday I'm going to make her mine, oh yeh,
someday I'm going to make her mine.



Own Text

You stabbed me pretty nice good
and I hate it from day to day
You stabbed me pretty nice good
I hate it I have to say

I was gonna tell you that I loved you a lot
but I must have fallen out of line
You stabbed me pretty nice good
and the hurt is all of mine oh yea
the hurt is all on mine

Åkte in till stan vid fem tiden idag och shoppade med ett par polare. vid halv nio var jag på väg hem då plötsligt någon rusade upp bakom mig och "klämde mig på fläsket" där jag stod och låste upp cykeln. det var anton min gamla barndomsvän ifrån kålltorp som hade fått syn på mig ifrån uteserveringen på dubliners där han satt och drack öl med sin kära sambo. dom hade tydligen ropat på mig men som vanligt var jag djupt inne i manu chao som strömmade igenom mina öron och inte hört ett ända skit. gött o träffa en polare förstås! ..och man är ju aldrig den som är den, så jag hakade på till dubliners och drack ett par gamla rävar i gott sällskap av mina kära vänner. vi traskade vidare ifrån dubliners i brist på musik och hamnade på rockbaren. det måste vart ett år sedan jag var på rockbaren senast. kommer ihåg att jag var där en kortis någon gång i november förra året. ja okej säg att det var lite mer än ett halvt år sedan då som jag var där senast. som om det nu spelar någon roll. ha! sow, ännyhaoww! väl inne på rockbaren, där det inte var särskilt mycket folk när vi kom, satte vi oss att språka om värdsliga ting på uteserveringen. vilket vi gjorde i en timme eller två. sen entrade vi övervåningen och nu började man bli lite glannsig, lite rund om fötterna, en aningens röd om snoken, lite väl uppkäftig, lite tillbakalutandes med slemmigt leende, lite relaxad med fjång i ballongen, lite go i möblemanget och så vidare!!! då! när man var som goast i bananen, då gick 50% av dom som jag var där med hem. va i hela världen!? stabbed in the back and betrayed! där satt man halvt nersöpen med mer än halva ölen kvar i glaset. va fan e de? usch! kort där efter slutade lajvmusiken att spela också vilket inte gjorde saken bättre. nää fy fasen! vilket jäkla nerköp. tänk dig att du har samlag och precis när det är som bäst, ja då tar det slut! det där var visserligen en väldigt kraftig överdrift i jämnförelse med hur det igentligen kändes men det var nog inte långt ifrån... kanske... usch iaf. så, jag skickade ett mess till vederbörande partypoopahs och fick samvetskvalssamtalet tillbaka. "ja men jag ska igentligen upp imorgon" och "jag mår inte bra" och "jag är verkligen jätttetrött" och "bla bla bortförklaringar som väger tungt bla bla bla bleh bluh bla!" kyss mig i arslet din gamle bolognese gormade jag i andra sidan av luren lite gravt tondöv ifrån lajvmusiken och ouppmärksam på min röstvolym. klart man var arg på vederbörande. men.. som vanligt efter en tids samtalande blev det åter frid och fröjd på jorden och alla krig var slut. en pakt och ett avtal senare så var saken biff och förtrollad av tanken på att detta bara var en förfest och att den riktiga festen fortsätter imorgon gjorde en mer än nöjd. deal, signed, sealed and delivered... nästan. imorgon är det fulltaligt igen utan matchstraff och utvisning i tjugonde minuten.. för annars jävlar! då tar jag fanimej själv och trashar klubban, klipper te domarn på käften och tar mitt matchstraff före alla andra! piiis awot!!!!

da Matteo, Piazza de Santa Croce i Florence, Italien? skulle inte tro det. da Matteo på Södra Larmgatan i Sverige och Göteborg är den korrekta adressen även om det inte ser ut som det. Ett litet pitoreskt fik med värdelösa stolar! Ha! Det hela slutade med att vi hamnade på Le Pain på Västra Hamngatan istället. da Matteo? nej nej, le pain est le meilleur!!

p.s. sångtexten är INTE riktad mot er. utan emot någon helt annan! d.s.

é du go eller?

detta underbara götebôss uttalanda om huruvida någon inte är riktigt riktigt i huvudet. huruvida någon har alla hästar hemma i hagen eller inte, om kortleken är fulltalig, om det är någon hemma inanför pannbenet eller om det bara är så att motorn går men det är ingen som kör.



när jag är ute och cyklar, åker buss eller spårvagn eller bara gör något tråkigt som inte kräver öron, då brukar jag som oftast lyssna på musik. på minnet ligger det lite gott o blandat. lite hårdrock, lite rock, lite poprock och en del lite konstiga underground band som man inte riktigt kan sätta fingret på vad det är för typ av musik eller vad det ens är för typer som spelar. sen har jag en konstig mapp som innehåller allt imellan himmel och jord. vi kan väl kalla den för min soulbind blandning för nästan alla låtarna där i har någon anknytning till något i det förflutna som satt sin prägel i mitt liv som en bra tid. detta är väldigt intressant för jag är inte ensam om det alla har det, en del vet nog inte ens om det men jag har tagit till vara på alla låtar som är väldigt speciella för mig. oftast handlar det om att en av dessa låtarna spelades flitigt på radion under just en speciell era. en annan anledning kan vara att jag lyssnade mycket på en eller flera låtar under en tidsperiod som senare kom att betyda mycket för mig. så när jag hör en eller flera av dessa låtar så får jag alltid en speciell känsla av hur det var back then. sen finns det låtar som inte alls betyder särskilt mycket för en men som ändå får en att tänka tillbaka på den tiden när man hörde den. ta bailando t.ex. den gamla värdelösa slagdängan som spelades frenetiskt under sommaren 1997. den låten är ganska kass. men när jag hör den så riktas mina tankar automatiskt tillbaka till sommaren 1997 och speciellt dana cup. det var en grym sommar för min del. vi gick ända till final i dana cup och vann och på kvällarna under cupen spelades Bailando på discodansgolvet där man stod blott 14 år gamal och jivade med tyskar, brassar, portugiser, galna ryssar, sliskiga italienare och massor av danskar och svenskar. Bailando med Paradisio, Ecuador med Sash och Samba De Janeiro med Carillio. där har vi alla tre låtar som får mig att tänka tillbaka på sommaren 1997... och ingen av dom är speciellt bra. så jag har massor av otippade låtar i min Soulbind mapp. ingen är särskilt bra men dom betyder så mycket för mig att jag älskar dom allihop. o nej. jag har ingen av ovanstående tre låtar på telefonen. ett par andra låtar som får mig att falla ner i nostalgi gropen är t.ex. the botten is nådd med timbaktu, jag lyssnar aldrig på rap men den låten är helig för mig. Vlado Georgiev med Zena bez Imena är en annan sång. det är serbiska och betyder kvinna utan namn. den låter ungefär som något som Eros Ramazzotti skulle kunna göra. det är en riktig balad och inte särskilt likt mig att lyssna på men... den är givetvis helig för mig ändå. Wayne Wade's klassiker Lady är en annan, Bob Marley med Satisfy my soul och hela Kents platta Du och jag Döden är ett par andra. Listan kan göras lång, väldigt lång. Detta kommer jag bära med mig igenom hela mitt liv. Alla gör det. På min farbrors frus begravning förra året spelades A Moonlight Serenade med Glenn Miller från 1939. En låt som särkeligen fick dom som var med på den tiden att tänka tillbaka på deras gyllene år och assosiera, speciellt, till min farbrors fru. En annan myt är att Winds of Change med Skorpion alltid spelas när någon ur ett MC-gäng har kilat vidare efter en brutal krock med sin hoj och ska begravas. jag tänkte att jag ska ha "number of the beast" med maiden på min begravning. ha! nåja, det lär väl inte bli någonting med det så jag paxxar Evenstar med Isabel Bayrakdarian istället! piiiis aoowt!

om man ändå kunde försörja sig på att bara åka bräda.
vilket underbart liv man skulle ha då

~11

den sista moroten

japp, ännu en påse morötter, framgångsrikt uppätna


jäkla skitljus. den som uppfann att det skulle va ljust i vissa delar av världen under sommaren klockan halvfyra på natten ska ju bara ha en sked i pannan. svin! se vad du ställt till med! ett argt blogginlägg ifrån mig plus en jäkla massa mer otyg. usch! stäng av värmen, släck ljuset och ge mig skitsommaren som vi igentligen ska ha. nu! det var så länge sedan, innan detta året, som man råkade ut för en sån där varm och solig sommar att man vant sig vid den gråa, regniga.. och nu vill jag bara ha den tillbaka. ge mig arton grader varmt med duggregn varierat med spöregn. vädret på wayoutwest förra året var perfekt. inte varmt, inte kallt. inte soligt, bara regnigt och ibland bara molnligt. perfekt. fast det var lite väl trisst när det regnade så mycket att det halva glaset starköl som du stod och surplade på helt plötsligt förändrats till ett fullt glas lättöl. då är det inte roligt längre. annars beundrar jag mig själv. idag t.ex. skulle dra till en kompis. p.g.a värmen drog jag på mig mina surfshorts med endast en bakficka, tur att dom e så förbannat snygga, annars hade jag aldrig tagit på mig dom. så p.g.a detta brukar jag gömma nyckeln någonstans för att dom tar ganska stor plats i min enda bakficka och mobilen blir repig. fast idag kunde jag lika gärna lägga nycklarna mitt på gatan utanför istället för jag hade inte låst dörren. Men! jag hade som sagt gömt nycklarna. ha! jag e grym! garvade ganska mycket åt mig själv.. och jag var inte ens full. hur dumt hade det inte sett ut om någon går ut ur sin lägenhet, stänger ytterdörren, gömmer nycklarna och sen traskar där ifrån. väldigt korkat men roligt. men det finns ju värre historier. hade en arbetskamerat som försökt låsa upp grannens dörr på fyllan med sin egen nyckel tills hon efter ett tag insett att, "fan, jag bor ju en våning upp ja." den e nog snäppet värre får jag ta o säga men ack så roligt. älska nycklarna på fyllan. jag är ju fortfarande ung och välbehållen så man hittar fortfarande nyckelhålet ganska lätt när man är berusad. men varje gång jag ska låsa upp dörren på fyllan så brukar jag tänka på hur svårt det kommer vara när man blir äldre. jag är helt bergsäker på att det kommer ta ett tag för mig då.

(klicka för att förstora)

improviserat klädstreck vid kålltorpsskolan. detta laget kommer nog från ett krimenellfritt land som vågar hänga ut ett helt matchställ på tork över natten. men o andra sidan, kålltorp är ju inte bronx i NY precis.

Partille Cup håller ju på i stan för tillfället. en massa ungar som spelar handboll. handboll är inte roligt. jag vet inte hur många gånger jag har kommit på det denna veckan. för varje gång jag vaknat denna veckan och blivit påmind om att partille cup är igång i stan har jag tänkt att, om man skulle ta sig ner till heden o kolla på någon match bara för att det är kul men samtidigt som jag kommit halvvägs genom denna tanken så har jag också insett vad det är jag sitter och håller på med. handboll, denna målrika sport som borde vara rolig för att det blir många mål men som inte är det. det blir för många och sporten är den mest enformiga lagsporten av alla lagsporter. det är bara en massa spring, anfall och försvar. inget där imellan. det skulle väl se ganska kul ut om man snabbspolade igenom en hel handbollsmatch bara för att allt går så fort och ser ganska roligt ut då men det skulle bara hålla ett par enstaka gånger och sen hade även det blivit tråkigt till slut. så, handboll, nej tack.

...och imorgon är det bruce! gött!!!

"på matchdagen sover jag till minst 10:30. jag tar alltid med
mig en egen kudde annars får jag huvudvärk. jag äter alltid
samma frukost; några croissanter och två koppar kaffe.
sedan går jag tillbaka till hotellet och lyssnar på hög musik,
antingen simple minds eller u2. till musiken läser jag gammla
matchrapporter, kollar spelsystem, ser vilka som tar hörnor
och frisparkar. efter det sover jag några timmar till. som sen
lunch äter jag alltid pasta och sen åker jag till arenan. när jag
byter om är det oerhört viktigt att ta på vänster strumpa först.
samma gäller skorna, vänster sko först. sedan är det bara att
blåsa i pipan"


-Ritual innan match-

~Frank De Bleeckere

Huvuddomare EM-2008

~11

Misc.

Det svartnar. Det blir mörkare igen och det är helt sant. Nu tänker nog många på helt skilda saker. Jag tänker på att nu har det vänt. Nu blir det bara mörkare igen. Det känns verkligen jättekonstigt men nu nalkas faktiskt vintern. Midsommar är passé och dygnen blir kortare igen... Men nu var det faktiskt inte detta faktum som jag hade i åtanke när jag började skriva. Nej. EM är slut var faktiskt vad jag tänkte på. Inge mer gladfotboll här inte.. eller? Jodå! Nästa vecka börjar ju Gothia Cup. World Youth Cup med all rätt. Alla rättigheter faktiskt. FIFA godkände till slut att låta Gothia Cup regmärka titeln och orden World Youth Cup för någon vecka sedan. Verkar ju strålande! Fotbolls-VM på hemmaplan varenda år fr.o.m nu! Weeee! och jag som har semester och allt! Det ska bli kul. Så gladfotboll kommer det allt bli. Exotiska lag ifrån Afrika med snabba tekniska spelare, kusligt passningsspel och en jävla fart framåt. Slår aldrig fel. Dom går alltid jättelångt tills dom möter ett jättefysiskt lag sen går allt åt skogen och om inte det inträffar så förlorar dom mot Brommapojkarna i finalen istället. Förra året satt vi, en drös polare, och kollade på ett par elva åringar ifrån Frankrike som spelade mot Azalea på heden. Normalt sätt, i alla fall här i Sverige, går man ifrån sju-mannafotboll till elva-mannafotboll när man är elva år. Detta är verkligen en jätteomställning. Man är ju knappt en snyting hög när man är elva år. Dessa Franska piltar dock, såg ut att inte ha gjort någonting annat än o spela elva-mannafotboll i hela deras liv, så som dom spelade. Det var det värsta jag sett på länge. Sjukt duktiga var dom. Man blev nästan bländad av alla talanger och blå i tanke på att nästan alla skulle kunna gå riktigt långt och tillomed kunna bli proffs i framtiden. Men men. Man ska väl vara nöjd med det liv man fått. Själva ligger vi tvåa i serien och chanserna att gå upp ett snepp i höst ser ganska goda ut.

Får det lov att vara en bok i nyllet?