Dissikera

Objektiv valideringsutvärdering.
Antagande: Ursäkter.
Subjekt: Jetlag.
Godkännande: Avslaget.
Resumé: Nej det är inte okej.
Kommentar: Löjligt. "Bu-huhu, jag e jetlaggad och orkar inte bu-hu-bu-hu". Jag vet inte hur många gånger som jag vart trött som ett as fast ändå ställt upp för nära och kära och hängt med ut. Men och andra sidan är jag gjord av det lite tuffare och hårdare matrialet och inte av bomull, silke och siden.


Ikväll var det lite fest. Åt en god pasta av den hemlige mästerkocken som går under cover med namnet Godbit. Drack sötsliskigt vin till och bröt sedan av den härligt klibbiga eftersmaken med en kopp kaffe, mer vin och en och annan pilsner. I del två av tillställningen bjöds det på ett formstarkt rockband som regelbundet spelade fyra stjärnorslive och inte fem som ordinarie superstars brukar göra. Med andra ord nästan bäst men inte allra bäst. Vadå? Hellre nästan än inte alls eller? Sen bar det av in mot stan där vi festprissar ( utan partyhattar :/) som kom ifrån frölunda anslöt med festprissar ifrån vasastan (också dom utan partyhattar :\). Väl framme diskuterades det om diverse valmöjligheter av utgångsalternativ och till slut hamnade vi på queens. Queens, denna oas mitt i öknen för ungdomar i åldrarna 16-22. Vi överåriga med en snittålder på 25,76 år traskade gladerligen in med ett glatt humör i tanken på hur mycket pengar det skulle intjänas i och med högt rabbaterade ölkostnader jämnförelsevis med andra ordinarie utgångsställen. Alla utom jag. I goda vänners lag är det mesta överkommligt men en tidig b-lagsmatch på lördagen låg i baktanken hela tiden och friheten att bli dyngpackad på apbillig öl förhindrades av tankarna kring just detta. Jag har tidigare berätta här på min blogg om hur ofantligt roligt det är att spela fotboll på bakfyllan och just därför så avstod jag att fortskrida mina planer på att fylla ut blodomloppet med mer alkohol än nödvändigt. Sagt och gjort traskade jag hemåt. En dåre på berzeliegatan med sin vän fick syn på mig där jag traskade fram och skrattade högt åt mig varpå han sedan sade "han ser ut som en fet ronald mcdonald ha-ha-ha". "Och din mamma hm-hmm-hmm-hm i femman" tänkte jag för mig själv och forsatte i frisk och hurtig takt mot Kålltorp. Stackars sate. En liten palt på 17-18 år kanske. Hade jag haft dom där åtskilliga glasen med öl i kroppen hade jag nog gjort hans kväll till en minnesvärd kväll fylld med smärta och blåljus. Nu var inte så fallet som tur var för båda parter. Jag hade nog inte velat vakna upp imorgon med en misshandel på mitt samvete men långt borta var det inte. Ack ja. Tack änglar säger jag bara.