Så här före ska jag bara lägga till att jag skiter fullständigt i det här nu.
Min far. Ett fall av den svårare graden.
I December förra året någonstans mellan jul och nyår berättade min pappa och hans sambo att dom bjuder på en spanienresa till södra Spanien den nästkommande sommaren. Alltså den sommar som just nu håller på att träda fram. Anledningen till detta är min syster och min pappas sambos ena son som båda två fyller trettio år i år. Vi som blev bjudna var alltså jag, Katarina, min syster, den andra trettioåringen som heter Isak och hans fru, Sandra, och hans bror, John. Vi är alla ganska unga och trivs väldigt bra ihop, men vi ses inte allt för ofta pga distansen imellan oss. Så vad vore bättre än en tio dagars resa med riktig sommar och solgaranti tillsammans?
Lite mer än en månad senare, i slutet av Januari och någon vecka efter min födelsedag satt jag hemma hos pappa och åt middag med samtliga resenärer och några till ut över dom. En helt vanlig söndagsmiddag utan något speciellt syfte. Middagen tog slut och jag skulle traska hem.
I dörröppningen på väg hem står jag och talar lite med pappa som till slut säger. "Nu gör vi så här. Om du skaffar ett fast jobb under den tiden som är kvar tills vi åker får du åka med till Spanien men gör du inte det. Då avbokar jag din resa.. Jaha. Okej?" Tänkte jag och tog det hela med en nypa salt. Ett fast jobb alltså? Intressant. Han skojar nog bara. Strunt i det. Jag har haft ett fast jobb en gång under hela mitt liv. Det var på La Terrazza 2006. Eftersom jag är utbildad kock har jag valt att säsongsjobba på olika restauranger. Tre år på Liseberg och två i Strömstad t.ex. I mellan säsongerna har jag extraknäckt lite över allt som bl.a. murare och däckmontör. Jag har alltså igentligen aldrig haft ett fast jobb och nu helt plötsligt skulle jag skaffa ett på mindre än fyra månader, mitt i den värsta lågkonjukturen sen 30-talet, när företag världen över inte gör något annat än varslar anställda och anställer nästan inte någon alls.
Dessa knappa tre månader gick till slut. Jag sökte jobb på jobb på jobb men inget hände. Det var knappt någon som hörde av sig och gjorde dom det så var det för att tacka för visat intresse och meddela att tjänsten tyvärr tillsattes av någon annan. Inte ett fast jobb så långt ögat nådde. Redan i början på Maj, alltså tre månader efter den där middagen i slutet av Januari, ringer pappa och säger rakt upp och ner "Vi ska betala resorna nu. Men du har ju inte lyckats med det som vi kom överrens om. Du har ju inte skaffat ett fast jobb så vi tänker avboka din resa". Jag blev nästan lite chockad. Jag trodde aldrig han skulle göra det. Han insåg nog själv att det han just gjorde när han sa det där, det blev helt urflippat. Så han fortsatte och försökte lindra samt stryka över det hela med att säga saker som bara gjorde saken värre t.ex. att "vi kanske kan ta en resa när du fyller trettio år" och "det är ju orättvist mot dom andra." Och för att på något sätt poängtera sitt missnöje med mig lägger han även till det faktumet att John faktiskt har avslutat sin långa utbildning på Chalmers vilket väger över till hans fördel varför han får följa med helt gratis. Precis som om att det är så man går till väga om man ska få något gratis av mig.
Jag förstod nog aldrig vad som hände. Det var bara så surrealistiskt att det skulle vara "orättvist" mot dom andra. Vad är det som är orättvist? Att jag inte har ett fast jobb och inte tjänar några pengar utan bara går runt arbetslös hela dagarna? Eller är det mer rättvist att alla bjuds på en spanienresa utom jag för att jag inte har ett fast jobb? Jag förstod ingenting. Jag förstår fortfarande ingenting. Än mindre min mor. I våras var jag åter igen på en söndagsmiddag med samtliga resenärer. Utan några till den här gången. Jag minns hur dom satt och pratade om det. Att det skulle bli så kul och vad dom skulle göra och allt inkluderade mig. Då sa jag att jag kanske måste jobba och inte kan följa med. "Nej, det ska du väl ändå inte" brast den ena efter den andra ut förutom min pappa och hans sambo som satt tyst och stirrade in i väggen eller nått. "Ja jag vet inte, vi får se" mumlade jag. "Klart du ska med! Din syster fyller bara trettio en gång hörru!" Ja min syster fyller bara trettio en gång, jag vet. Men nu är det som det är. Jag följer alltså inte med till Spanien på måndag nästa vecka utan sitter här hemma och gör ingenting alls istället. För ett fast jobb, det har jag ju inte heller.
Lite mer än en månad senare, i slutet av Januari och någon vecka efter min födelsedag satt jag hemma hos pappa och åt middag med samtliga resenärer och några till ut över dom. En helt vanlig söndagsmiddag utan något speciellt syfte. Middagen tog slut och jag skulle traska hem.
I dörröppningen på väg hem står jag och talar lite med pappa som till slut säger. "Nu gör vi så här. Om du skaffar ett fast jobb under den tiden som är kvar tills vi åker får du åka med till Spanien men gör du inte det. Då avbokar jag din resa.. Jaha. Okej?" Tänkte jag och tog det hela med en nypa salt. Ett fast jobb alltså? Intressant. Han skojar nog bara. Strunt i det. Jag har haft ett fast jobb en gång under hela mitt liv. Det var på La Terrazza 2006. Eftersom jag är utbildad kock har jag valt att säsongsjobba på olika restauranger. Tre år på Liseberg och två i Strömstad t.ex. I mellan säsongerna har jag extraknäckt lite över allt som bl.a. murare och däckmontör. Jag har alltså igentligen aldrig haft ett fast jobb och nu helt plötsligt skulle jag skaffa ett på mindre än fyra månader, mitt i den värsta lågkonjukturen sen 30-talet, när företag världen över inte gör något annat än varslar anställda och anställer nästan inte någon alls.
Dessa knappa tre månader gick till slut. Jag sökte jobb på jobb på jobb men inget hände. Det var knappt någon som hörde av sig och gjorde dom det så var det för att tacka för visat intresse och meddela att tjänsten tyvärr tillsattes av någon annan. Inte ett fast jobb så långt ögat nådde. Redan i början på Maj, alltså tre månader efter den där middagen i slutet av Januari, ringer pappa och säger rakt upp och ner "Vi ska betala resorna nu. Men du har ju inte lyckats med det som vi kom överrens om. Du har ju inte skaffat ett fast jobb så vi tänker avboka din resa". Jag blev nästan lite chockad. Jag trodde aldrig han skulle göra det. Han insåg nog själv att det han just gjorde när han sa det där, det blev helt urflippat. Så han fortsatte och försökte lindra samt stryka över det hela med att säga saker som bara gjorde saken värre t.ex. att "vi kanske kan ta en resa när du fyller trettio år" och "det är ju orättvist mot dom andra." Och för att på något sätt poängtera sitt missnöje med mig lägger han även till det faktumet att John faktiskt har avslutat sin långa utbildning på Chalmers vilket väger över till hans fördel varför han får följa med helt gratis. Precis som om att det är så man går till väga om man ska få något gratis av mig.
Jag förstod nog aldrig vad som hände. Det var bara så surrealistiskt att det skulle vara "orättvist" mot dom andra. Vad är det som är orättvist? Att jag inte har ett fast jobb och inte tjänar några pengar utan bara går runt arbetslös hela dagarna? Eller är det mer rättvist att alla bjuds på en spanienresa utom jag för att jag inte har ett fast jobb? Jag förstod ingenting. Jag förstår fortfarande ingenting. Än mindre min mor. I våras var jag åter igen på en söndagsmiddag med samtliga resenärer. Utan några till den här gången. Jag minns hur dom satt och pratade om det. Att det skulle bli så kul och vad dom skulle göra och allt inkluderade mig. Då sa jag att jag kanske måste jobba och inte kan följa med. "Nej, det ska du väl ändå inte" brast den ena efter den andra ut förutom min pappa och hans sambo som satt tyst och stirrade in i väggen eller nått. "Ja jag vet inte, vi får se" mumlade jag. "Klart du ska med! Din syster fyller bara trettio en gång hörru!" Ja min syster fyller bara trettio en gång, jag vet. Men nu är det som det är. Jag följer alltså inte med till Spanien på måndag nästa vecka utan sitter här hemma och gör ingenting alls istället. För ett fast jobb, det har jag ju inte heller.
1 kommentar:
Fy, usch och skäms på dig Rasmus pappa!
Först meddelas att alla skall åka med på en resa till Spanien. En månad senare ställs ett ultimatum till endast en av resenärerna. "Du måste ha ett fast jobb annars får du inte åka med". Man blir lite nyfiken på vilka ultimatum, som de andra resenärerna fick? För i rättvisans namn måste väl de också fått ett omöjligt ultimatum...
- Du måste kunna gå 200 meter på händer.
- Du måste lära dig teckenspråk.
- Du måste ta lastbilskörkort.
- Du måste bli muslim och kunna Koranen utantill.
- Du måste springa Göteborgvarvet på under 40 minuter.
Fast då hade det ju inte blivit någon resa alls...
Nää, jag tror nog inte att någon av de andra medbjudna fick kravet på sig att göra något så svårt som att i dessa tider skaffa sig ett fast arbete på tre månader. Det enda kriterium som borde vara det gällande är väl för fan det som (förmodligen) gällde från början, nämligen att man är son/dotter till de som bjuder. Nää, fy, usch och skäms detta var det jävligaste jag hört på länge. Det är ju fan så att man blir gråtfärdig. Det som gäller för Rasmus pappa nu är att bära skämsmössan på sig för resten av livet.
Mvh. Stanley
Skicka en kommentar