Dag ett - Försök att nå Anderstorp, misslyckat.

Vaknade till mulet väder med inte någon särskild blåst alls utanför. Fem nätta minusgrader ute är relativt varmt för denna tiden på året. I jämnförelse var det 29 minusgrader en timmes bilfärd här ifrån igår. En stabil frukost, en kopp kaffe och en noggrann nyvallning av skidorna så var det dags. Med stor entusiasm gav jag mig iväg med min lilla packning. Den entusiasmen dog tvärt när jag med mina skidor i den första och lättaste av stigningar fick bakglid och insikten utav att min noggranna valla skulle vara ett misslyckande blev ett faktum. Men! Inga problem, här fanns resurser. Av med skidorna igen och fram med valla och frigolitbit och några minuter senare var jag åter på språng. Jag kände mig som en segrare när min skidor ögonblickligen tog respons i nästa stigning utan någon som helst påverkan på glidet framåt. "For England!" tänkte jag högmodigt och krigiskt inom mig där jag på läta stavtag flög fram över snötäkta dyar och mossar. Det skulle jag inte gjort för sen tog vinden fart som på beställning för att sänka mig ner i skidpjäxorna och sopa bort det där självbelåtna lytet jag hade i nyllet och kasta det goda självförtroendet jag nyligen skaffat mig i köttmalen och sedan trycka på "on". Sagt och gjort. Väl uppe på fjället var man inte så fräck. Vinden slet och drog i allt som den kunde slita och dra i. Kylan bet inte något särskilt men kastvindar och sikt gjorde det omöjligt att fortsätta. Jag gav inte upp föräns när jag insåg att mitt mål Anderstorp låg längre bort än jag trott. Att försöka nå mitt mål nu skulle vara lika med dåreskap. Något trevande vände jag ryggen om och började ta mig sakta hemmåt. Men ett sista äventyr skulle jag hinna med. Till en början var det en genväg. Istället för att åka runt i skoterspåret emot vinden där ifrån jag kom tänkte jag att man borde faktiskt kunna åka rakt fram för man såg faktiskt spåret en bit bort igenom denna skogsdunge som var imellan mig och spåret. Sagt och gjort. Vilken strålande idé! Eller inte. En mindre ravin fanns nämligen inbäddad i denna skogsdunge p.g.a en bäck. Ner kommer man ju ganska lätt. Tyvärr var det ingen som tagit denna väg sen sent 1200-tal så den var ju inte på något sätt uppåkt eller spårad på något vis. Så jag var så illa tvungen o stalka mig upp i två meter lössnö för att ta mig vidare och så blev den lilla genvägen en senväg! Som alla gånger! Sen bar det utför vilket var skönt. Bara att styra och hämta andan och styra seglet hemmåt.

Fler äventyr utlovas! Baiiiii!