Liverpool 23

först united och nu chelsea! slår vi arsenal lika väl? tre gånger i år har vi vänt underläge till seger. mot wigan, manchester city och united. allting verkar falla på plats den här säsongen. vi kom till stamford bridge och mötte ett lag som vart obesegrat på hemmaplan i premier league sen februari 2004 och vi slår dom. total lycka och upp i topp! enda laget som efter nio omgångar fortfarande är obesegrade. den här säsongen blir bara bättre och bättre ju längre tiden går känns det som. är det i år vi ska ta den första premier league titeln någonsin? många har jämnfört den här starten med dom under liverpools storhetstid på 80-talet. att ligga under i halvlek betydde ingenting på den tiden för Bob Paisley hade alltid ett ess i bakfickan och Ian Rush kunde man alltid räkna med nästan, King Kenny likaså och Alan Hansen också för den delen. Allting faller på plats igen känns det som. Och det skulle inte förvåna mig om det går hela vägen i år. Total lycka!! Älska!

från vänster: Arbeloa, Mascherano, Gerrard, Alonso, Kuyt, Riera, Keane

svårighetsgrad normal

efter att ha kört på en tant med rullator fyra gånger och krockat med en älg tre gånger gick jag och käkade en väl behövlig lunch. jägargryta med potäter.. och sen satte jag mig här där jag alltid är när jag inte är i skolan eller i den förbannade lägenheten. tog och relaxade med en kaffe i caféet en stund. den vilande stunden fick ett plötsligt slut. en man i 60 års åldern hade smugit sig in i caféet och satt sig för att fika då han helt plötsligt blev vansinnig och började skrika att det var transvestiternas fel på engelska så att wienerbrödsflagorna sköt ut ur munnen som rikoscherande pistolhylsor. bruset ifrån talande människor lade sig ner som en teaterridå och det var helt plötsligt knäpptyst. men den upprörda gubben fortsatte gorma om förbannade transvestiter som förstört alltihop uppredade gånger. ett par bastanta medelålders damer näst intill mannens bord såg ut att vara nära bristningsgränsen. En annan tant såg ut som om hon hade stött på fan själv och en annan medelålders dam lite längre bort tittade på mannen med ögon som såg ut att brista ut i flod när som helst. efter ett tag började det bli tråkigt och jag fortsatte mitt samtal med en av de många andra elever på skolan som var med mig. samtidigt som detta kom det ut en man i lokalen som jobbade på caféet och sa till mannen som lugnat ner sig något att hans beteende varken var ok, pk eller iq. mannen började gestikulera och förklara undermåligt på svenska, helt plötsligt, att det verkligen är jobbigt för honom och att dom där transvestiterna inte heller är ok eller pk och att dom framför allt inte har iq. det spelade ingen roll förklarade våran working class hero till café biträde, du får ändå inte ropa och gapa här inne. under resten av den tiden som jag vistades där höll sig mannen lugn och ägnade sig istället åt att debattera med sig själv. han satt och tittade upp i himmlen igenom dom stora fönstrerna och skjöt med handen fram och tillbaka som om han läste en dikt och debatterade om något. antagligen var han en gammal poet och kulturkritiker som druckit för mycket absinth tillsammans med smärtstillande under den glada hippitiden och blivit mentalsjuk på kuppen.. eller nått liknande. vad det än var så gjorde han helt klart för samtliga inne på caféområdet att transvestiter, det är inget att hänga i granen det! usch ja.



framtiden väntar. hejdå.

vresig

jaha.. sitter i stadsbiblioteket i halmstad o muttrar över snorungar i femtonårs åldern som gapar o skriker. är allmänt vresig idag, precis som en gammal gubbe ska vara. allt beror nog på att det finns inget jag hellre vill än o åka hem igen just nu. jag sitter hellre här i biblioteket och ugglar än i lägenheten där jag bor. men snälla, seriöst. det är alltså en tjej här som inte gjort något annat än o garva sitt flamsiga hästgarv i två timmar nu. det finns för många gemytliga sittplatser i det här biblioteket där man bekvämt kan sitta och glo ut över kanalen och resten av stan och diskutera värdsliga ting för dess eget bästa. vad hände med den gammla hederliga bibliotekskulturen när det var näst intill dödsstraff på den som råkade hosta till. vart tog alla vresiga vägen rent ut sagt? den där muttrande gubben bakom kassan med buskiga, vit-gråa ögonbryn, glasögon och ljusa ögon samt enorma påsar under dem och spettsig näsa? honom måste vi sätta tillbaks på hans gamla post så snorungar i femtonårs åldern med fånigt hästgarv skiter knäck i spiralen när han blänger ilsket på dom samtidigt som han hyschar dom med ett ljudligt och ilsket schhhhhhhhhhhhh!!! alternativt får ni vänta fyrtio år så kan jag ta över. jag skulle vara jättevresig och arg mesta dels hela tiden. det är möjligt att jag skulle vara lite mer gemytlig och lugn strax efter lunch då jag ätit upp mina fiskpinnar med potatis och remouladsås men antagligen inte. jag skulle antagligen vara lika vresig då som tidigare. sen har vi ju den kvinnliga motsvarigheten. en halvtjock dam i 50-70 års åldern med maxmåttet 165 cm ovanför för havet, krulligt råttfärgat hår med inslag av gråa hårstrån, glasögon med spetsiga bågar i senilsnöre, naturligtvis, och ganska små gnidna ögon samt ett ganska mulligt ansikte. gärna ett mindre födelsemärke med hårväxt på någonstans i nyllet t.ex. kinden eller lite till höger på hakan. hon ska helst ha vinröd polotröja med räfflade stripes och tråkiga gråa biblioteks chinos i filtliknande tyg. hon ska vi också ha tillbaks. måste börja söka på tänkbara namn på dessa vresiga bibliotekare. dom heter väl nått i stil med Margot, Berit, Ulf eller Leif. dubbelnamn är nog inte heller helt omöjligt som Sten-Sixten eller Franz-Albin. dessa två rollfigurer gick nog i pension och ur tiden med den för 20-30 års sen o andra sidan. det verkar vara ont om stränga personer i arbetslivet idag över huvudtaget jämnfört med förr i tiden. nu får man ju skit så fort man höjer rösten till en anställd från alla möjliga håll. inte minst ifrån staten. hade jag bestämt här i världen hade det vart nackskott på hästgarv i bibliotek, respektlöst mopedkörande skitungar och dryga böter beroende på viss klädstil i åldrarna 0-22. för där imellan har man verkligen ingen som helst uppfattning om nånting. agning hade till viss mån införts, mcdonalds hade förbjudits att sälja alla sina produkter utom pommes frites o cheeseburgare och polisen hade fått rätt till att skjuta vårdaskott lite hur som helst utan några särskilt stora konsekvenser. som tur är bestämmer inte jag någonting i det här landet.

över och ut.

~rättskrim

åtgärda

jaha. nu sitter man här igen. skitiga sportbrallor hänger på elementet efter dagens strapatser, förstärkarsladden har ringlat sig in under mattan, gitarrstativet står balanserat på Sagan om ringen och en pärm. Ajax big size triple action står på nattduksbordet och ur högtalarna sjunger vintersorg om norrsken. I hallen ligger en tågbiljett med en mördartid tryckt på den. 07:10. jag tar det med en klackspark. det är inte särskilt jobbigt i Halmstad. ganska överkommligt faktiskt. man börjar nästan fundera på att studera något seriöst när det flyter på som en dans som det gör just nu. fast detta är ju bara en kurs och inte massor samtidigt. det är verkligen jätteskönt. man kan koncentrera sig endast på just ett område och bara plöja. nöta in i allra minsta detalj i timmar, kanske ta en sporadisk rast för att sen forsätta igen. förutom skolan och lägenheten där jag bor med sju andra själar har halmstads stadsbibliotek blivit mitt, i det här fallet, tredje hem. tänk om göteborg hade haft ett sånt stadsbibliotek. men det har vi inte. är det för positivt? bli inte oroliga. jag talar inte väl om själva staden halmstad. men deras stadsbibliotek är faktiskt något helt annat än en grå-gul tråkig betongbyggnad ifrån 60-70 talet. en pik? fatta vinken? catch the drift? alltså är det så illa trögt att fatta att en gul skitbyggnad som liknar, ja inte vet jag, det ser ut som fan i allafall, inte är en särskilt vacker syn. fasaden är fruktansvärd. jag såg liknande byggnader i en förort till prag och i berlin (nej inte den balla delen av berlin, östsidan) när jag var där i sommras. det är trots allt ett stadsbibliotek vi snackar om här och inte någon sovjetisk kontrollbyggnad för ett raketsilo i sibirien. åtgärda! medans vi ändå håller på så vore det på tiden att någon eller något gör någonting åt våran öststats plateu nummer ett här i stan. den är så ful att den syns från månen. den liknar något otyg ifrån den djupaste betongdjunglen i Moskva. sätt plattor och belysning som ni gjort på scandinavium. det blev ju jättevackert och mycket billigare än att måla om hela skiten. ni kan väl åtminstonde göra något åt färgflagorna som mäter tre gånger tre meter på vissa ställen. vidriga nya ullevi. usch.

Göteborgs Stadsbibliotek

petit

du ska inte spela gitarr med trasiga fingrar ooooh laaalalala, min nya låt som jag skrivit.. eller skrev på tills jag inte kunde spela mer för mitt trasiga lillfinger höll inte med om att det var kul.. eller nått.. men det var väl lika bra det för en bättre öppning på min låt får man väl leta efter.. nu kan man ju göra följande med denna öppning..

ett. förstör den a la Lars Winnerbäck och sjung ...trasiga fingrar för då kommer dimman in från havet över laaaaand i höstmörkret aaahh tralllalalalala o jag dricker kamomillte.. etc.

två. förstör den a la Björn Rosenström och sjung ..trasiga fingrar för då kan dom fastna i stjärten med klas-egon och latex lennart jaaadååååå weeeeeee din morsa e ful o jag e full....

tre. eller så gör man nått vackert.. vi får väl se hur det går med det..


min arma fot har helat sig efter en healing kurs som jag gjorde på en eftermiddag på nätet och jag kan nu därför spela fotboll. och i samband med detat kunde jag då träna. så det gjorde jag. en gång. här är ett urklipp ur den saga jag skrev när jag kom hem... "på den lilla lilla träningen sprang jag med den lilla lilla bollen förbi en liten liten spelare på den lilla lilla övning som den lilla lilla tränaren och alla andra kallar för intensivspel. detta betyder alltså att man tar dom små små målen och ställer dom med inte alls långt avstånd imellan varandra. ett ganska litet avstånd. sen tar man dom små små spelarna som spelar i det lilla lilla laget och delar in dom i små små små lag om fem man. sen spelar dom som bara fan i två jättesmå minuter. och det laget som gjort flest mål med sina små fötter eller vad det nu kan vara står kvar. hur som helst så sprang jag förbi en liten liten spelare med bollen och slog ett litet litet inlägg och i samma ögonblick som det lilla lilla tillslaget får jag en liten liten knuff och trillar omkull lite. "fan va ont det gör i lillfingret" tänkte jag lite grann efter det. och då hade jag alltså landat lite grann på lillfingret och stukat det lite." ....så förut kunde jag inte spela boll men gitarr. nu däremot, kan jag spela boll, men inte gitarr! \o/

jag är jeteglad! det gör inte så jättemycket.. hade jag hamnat i samma situation igen och kunnat välja hade jag valt att stuka lillfingret igen för det är roligare.. o ett litet litet lillfinger läks på en-två veckor ändå.. jag lyckades spela gitarr idag som sagt.. även om det gjorde lite lite ont ibland och det har bara gått sex dagar sen jag stukade det lilla lillfingret




idag.. eller ikväll.. kanske.. ja skit i samma det är ju jämt mörkt nu för tiden nästan.. cyklade jag en sväng in skogen runtom skatås för jag hade inte vart ute på hela dagen. en härlig frisk fläkt ifrån natur var precis vad jag ville ha och så blev det. plockade på mig två morötter för sällskapets skull och började trampa. mot sherwoodskogen! så.. jag kom cyklandes ned för backen, ifrån den asfalterade vägen, mot skatås fotbollsplaner som ligger intill ett stort gräsfält där lättroade människor brukar springa runt, spela ultimate freesbee eller göra något annat tråkigt. så jag tog in på vägen som leder till planen. jag ser ingenting för det är mörkt och ljuset ifrån månen fanns inte. jag märkte efter en stund att det inte knasstrade om mina däck som det ska göra när man cyklar på en grusplan. det var istället ett dovt ljud med lite plaskande inslag. jag stannade för att undersöka saken lite närmare och det visade sig att dom har lagt konstgräs på båda planer. jag och polare som så sent i sommras diskuterade varför man i helskotta lägger en grusplan mitt i skogen där det borde vara som mest naturligast att lägga gräs. vi kom båda fram till att vår skäggiga, helylletröja och oversized glasögon regeringen med kommunistisk prägel ifrån 60-70 talet låg bakom allt. ska man bocka o tacka för att man blev uppväxt och uppfostrad den hårda vägen när det gäller bollspeleri eller ska man vara tvär och sne för att ni kunde förhindrat miljontals uppslagna knän o armbågar om ni bara hade spenderat lite till som en anti kommunist? jag är beredd att inte slå ett slag för det sista uttalandet då jag minns hur underbart och skönt det var att ibland då och då få spela eller träna på gräs. sen kan man ju alltid undra, hade zlatan vart världens bäste anfallare om det inte hade funnits grusplaner?