tigerbalsam under min näsa

utsliten av hunger, sömn och törst vandrar jag hemåt för att äntligen, en gång för alla, ta itu med det problem som legat i vägen för mig i flera år. frost ligger vit på asfalten där jag nästan vinglar fram, omtöcknad av mitt hinder. natten är svart, gatlycktor lyser upp min skugga och dimman ligger tät i luften, man ser knappt till hustaken. min andedräkt syns i ånga när jag andas. jag fryser lite lätt. kommer till slut fram, sliter upp dörren och pustar ut. hemma. äntligen. jag dricker ett par glas vatten och får i mig lite varmt te. jag tar på mig ett par pösiga mjukbyxor och en annan t-shirt. sitter o tänker lite ett tag. sen lägger jag mig ner. det sista jag hör är hur bob marley sjunger satisfy my soul för mig. sen somnar jag. dags för det oundvikliga. upp till bevis.

jag vaknar upp av att det blåser halv storm utanför. gatlycktorna utanför mitt fönster vajar häftigt fram och tillbaka mellan husväggarna, fångade i stormens grepp. det är fortfarande kallt om inte kallare. inget regn, ingen snö. jag inser att nått verkar vara fel. jag försöker tända en lampa. ingen ström. helt plötsligt krossas mitt fönster och något tar tag i mig. jag flyger ut igenom mitt krossade fönster, min höger arm och min t-shirt rivs upp av en vass glasskärva. jag blir omruskad precis som om något höll tag i mig och skakade mig. jag flyger fram och tillbaka mellan hus, bilar, träd och buskage. helt plötsligt kastas jag handlöst upp i luften, högt upp. jag får kramper i magen av höjden, farten och shocken av det som just håller på att hända. jag börjar svischa förbi molnen som ligger tätt över staden. jag kastas högre och högre upp. kylan biter i mig med vassa huggtänder och jag får frostflagor på mina armbågar och knogar. jag ser snart inte ljusen ifrån marken längre, mellan molnen, långt där nere och till slut blir det för mycket och jag svimmar.

jag vaknar igen i en small gränd. det har regnat på mig. jag är blöt i håret. vattnet droppar tunga droppar ifrån min klyvna hårtoppar ner på den smutsiga marken. mina kläder är lika blöta dom. det regnar fortfarande lite grann när jag tittar upp emot skyn som skiljs av väldiga och höga tegelväggar i rött. ca tre meter upp på den ena väggen lyser en sliten gatulampa upp en full sopptunna och en bredvid liggande soppsäck. det är allt jag ser. jag tittar åt ena hållet och ser ingenting. mörkret är för överväldigande för att ett mänskligt öga ska kunna se vart gränden tar slut. jag ser åt det andra hållet vilket är likadant. det börjar kännas direkt som om den här gränden inte har ett slut åt något av hållen. jag reser mig upp och ska stryka av mig smutsen jag fått på mina kläder efter att ha legat på marken. min vänsterhand är det enda som stryker. jag sneglar ner på min höger axel. jag ser ingen högerhand vid tröjarmens slut. det verkar som något ändå fyller upp tröjarmen. jag rör vid den med min vänster hand och känner något som känns som metall eller alluminum. jag drar upp tröjarmen och ser tre ihopsatta alliminumrör som skiljs åt vid handleden och armväcket av en skiva. på skivan längst ut, som är lite tjockare än den andra finns tre små hål. det ena ser ut som ett munstycke, det andra ser ut som en lampa och det tredje ser ut att vara ett igenstängt munstycke med en metallplatta som lock.

jag tittar upp mot lampan som sitter på den ena tegelväggen. regnet droppar lätt på min panna. jag går mot den ena väggen och lutar mig emot den en stund. sneglar upp emot lampan igen, går ut i mitten och stöter upp med alliminum armen upp i luften i en häftig rörelse. armen skjuts ut ytterligare nån halvmeter och ur den skjuts det ut fem andra flexibla armar som verkar vara kontrollerade av något helt annat än mig själv. jag ryggar tillbaks, väldigt förvånad, och tittar på armarna. en arm ser ut att vara ett öga med en röd pupiller som stirrar stingt på mig och observerar allt jag gör. den andra liknar en klo med fem stycken sylvassa greppfingrar. den tredje är en lampa som lyser starkt av ett neonblått sken. den fjärde ser ut som något som liknar en skruvmejsel och den femte liknar det spegelinstrument som tandläkare använder sig av. då inser jag att det är dags att få det ur min kropp, en gång för alla. det som har hindrat mig i så många år. jag kan inte låta det förbli i ännu ett år. det är nu eller aldrig. armen verkar göra ett sista systemcheck och jag tar tre djupa andetag. jag hinner knappt andas ut mitt tredje andetag förräns hela armen dyker in i min mun ner i min hals, in i min kropp. de häftiga och snabba rörelserna i kombination får dom att kännas väldigt brutala. som en polis som använder övervåld vid ett gripande. dom visar ingen pardon och allt känns väldigt obehagligt. det går över på fem sekunder. fem fruktansvärda sekunder som kändes som det dubbla. armarna dras ut och jag faller till marken och mår totalt skit. kastar upp galla. jag känner hur det river upp inom mig och jag får blodsmak i munnen. det pågår ett fruktansvärt oväsen. det blixtrar ett neonblått sken oavbrutet. jag hör mörka röster, brutala röster, som varierar sig till små ljusa unga barnröster. jag kastar upp igen. gallan blandad i blod blir en otrevlig syn. jag mår fruktansvärt, huvudet snurrar och bultar. jag sneglar upp med blod spya droppandes ifrån min mungipa. jag ser två armar. den ena armen med fem sylvassa greppfingrar håller i något litet som liknar en skugga fast i tredimitionell form och den andra armen, den neonblåa ficklampan lyser upp det, jag sneglar runt omkring mig. allting snurrar. jag får syn på den ena väggen där jag ser skuggan av de två armarna men skuggan som grepparmen håller i är helt opropetioneligt i storlek på väggen i jämnförelse med dess storlek i armens grepp. den är gigantisk. den liknar ett monsterliknande fä. vassa hörn, som en "pow" bubbla i en serietidning där någon klipper till något eller någon, och ett elaktgrinande leende som skrattar åt mig. jag deckar av mitt tillstånd men bara för ett par sekunder. jag vaknar av en vansinnigt hög smäll, likt en bomb. allting blir vitt som en flash och när mina ögon vant sig igen till omgivningen ser jag ett litet ljusken på marken. överallt är det mörkt utom ifrån denna lilla ljusbubbla. inne i den ligger en liten älva med vita kläder helt utom liv verkar det som. jag orkar inte resa på mig och få liv ur den. mitt huvud snurrar och det känns som om någon matat in tre ton materia i det. men helt plötsligt vaknar den, ruskar lite på sig, reser sig och får syn på mig. den går fram till mig och kramar om min nästipp och ger den en kyss och säger sov. sen lutar den sig emot mitt ansikte och använder min nästipp som huvudkudde och somnar. även jag somnar nästan omedelbart. innan dess ser jag hur ett par snöflingor når marken framför mig.

nästa dag vaknar jag i min säng. solen skiner utanför mitt fönster som är helt. det är minusgrader ute. den första snön har fallit under natten och täcker nu allt utanför mitt fönster. jag är dum nog att vara på gott humör. nu är det allt eller inget!

..o där faller ännu ett år