"Hade Kent vart en kvinna hade jag gift mig med henne"
kent 25/11 2007
Det var kallt och rått i luften och man kunde se en och annan enstaka snöflinga falla ner på den hala asfalten framför mina fötter där jag gick med kent susandes i mina öron på väg hem till mangold. där satt pär o tryckte en ppft.b (pastapestofeaturingbacon) o mange stod o diska. fyra glas cola och en sannslös och publikunderhållande match mellan valladolid och atletico madrid senare var det dags att ge sig av. dudå!? i hissen, ut i mörkret och in i dimman av folk. köpte den där t-shirten som man måste köpa varje gång man går på konsert, det börjar bli en ganska stor hög i min garderob nu. nu började även dom undanstoppade peppkänslorna komma fram likt en björn som är på väg att vakna ur sitt ide. ett tidsfördriv behövdes och vi hittade ett. blev särbehandlad i kiosken när vi köpte öl. kiosk personalen förstod inte hur man byter fat på en öl tapp. jag blev personligen eskorterad av kiosk biträdet till nästa ställe och fick min öl där istället. hade jag vart dummare än vad jag är hade jag känt mig som en vip kung som drack gratis. dags att entra golvet. kan det bli bättre nu? en öl i handen, närmar oss vakterna som kollar ståplats biljetter och lite drygt två timmar kent framför oss. nej det kunde inte bli bättre. vakterna stod och förklarade simpla saker för förvirrade smålänningar, blinda av sin förmåga att alltid snåla i alla tillfällen som ges vad det än är, så kallade FAQ (FrequentlyAskedQuestions). vi glider ner för trappan, svävar på moln in i havet av människor och kunde ögonblickligen stödja det faktum varför Kent är sveriges största rockband någonsin. vi kollar runt omkring oss och vi ser människor i alla åldrar. mellan fem och sextifem. gammal som ung, alla gillar Kent. tar en zip på min blaskiga konsert-folköl, den som bara finns på konserter och fotbollsmatcher på ullevi. ur högtalarna ljuder dova mjuka toner av en klassisk technotrumma. surret av glada människor överröstade det mesta av intermission musiken men jag hör ändå igenom allt surr hur Yves Larock sjunger rise up rise up rise up. bestämmer mig för att sluta lyssna. snackar med pär om knut. varan-tv's exellenta avbildning av Kent på Malmöfestivalen 2001. det är verkligen jätteroligt. börjar ju garva så fort man tänker på det. men det är svårt att prata om saker o ting. spänningen stiger, förväntningarn mäts inte längre i tiotal, hundratal eller tusental. dom är för höga att mätas i enheter, bara känslor vet hur mycket det är och känslor är omätbart och kan inte beskrivas tillräckligt bra med ord. börjar stampa takten till nått rytmiskt som jag inte vet vad det är och bestämmer mig för o sluta. ölen är uppdrucken, tuggumitt i min mun tuggas frenetiskt då testas spotlightsen i taket en sista gång och sen blir det nattsvart. publiken utbryter i ljubel, visslingar och applåder. vi hamnar bakom två fyrtorn med en gång och vi flankar blixtsnabbt likt två SAS soldater till vänster. jag ser svarta skuggor i mörkret röra sig på scen sen börjar den akustiska gitarren i introt ifrån Vy från ett Luftslott ljuda tillsammans med synkroniserad ljussättning och jag hamnar i extas. Vy från ett Luftslott som jag tyckte bäst om när jag hörde plattan för första gången o allt! nu åker vi! i bakgrunden bakom bandet finns en jättestor screen där man ser solen stiga sett ifrån ett rymdperspektiv och snart står den hel och första låten är slut. dom fortsätter med Berlin utan avbrott för snack. allting är verkligen perfekt. efter Max 500 lurar Kent varenda människa i publiken som inte vart på någon tidigare konsert under turnén. alla står och tittar frågandes på varandra när något som låter som tillknycklade trumpeter börjar spela en taktslinga. ett intro man aldrig aldrig aldrig hört förut. pär tittar frågandes på mig o jag känner mig som en utländsk pantburk som åkt rakt igenom en svensk pantburksmaskin. fattar ingenting. vi som är så rutinerade kent lyssnare och verkligen har hört allt. va e detta? lite skrattretande. sen går resten av bandet igång och Kent börjar spela Kungen är död och jag känner hur det lyfts en tyngd av mina axlar. det var ingen värdelös cover eller nått annat opassande som man trott. efter Kungen är död sätts den snart släppta singeln Columbus på prov som live låt. Det märks varför Kent valt att släppa den som singel efter Ingenting när alla står och sjunger med.
Dags för Hagnesta Hill race. Berg&dalvana, Revolt III, 10 minuter och Kevlarsjäl staplas upp på en fin och präktig rad. Den ena bättre än den andra och den andra bättre än den ena. Revolt III skruvar upp publiken till max och jag kan inte längre stå still o bara gunga efter gitarr introt då bandet rockar loss ordentligt och bridgar ihop introt med versen. vid det här laget står alla upp. även dom på sittplats. Kevlarsjäl vrider om själen på en som en disktrasa och tillsammans med Berg&Dalvana har vi dragit igenom två av dom vackraste och deppigaste låtarna som Kent gjort. dom hade ändrat ganska kraftigt på sin setlist i söndags jämnfört med dom andra dagarna. vilket till våran fördel var väldigt lyckat enligt dom flesta i jämnförelse med dom andra två dagarna. en vakt sa att detta var den bästa konserten av alla tre och han hade stått vakt alla dagarna. åh jag vill också vara vakt! efter denna sköna repa ifrån Hagnesta Hill fylldes hallen upp ut av LSD, Någon? som funkade grymt bra live. Mycket tack vare den sköna, lugna början på låten som sen exploderar till en go rocklåt. Klåparen är min absoluta favorit ifrån Du&Jag Döden, jag har inte mött någon annan som har den som favorit. Där emot möter jag väldigt ofta folk som tycker att Romeo återvänder ensam är riktigt bra. Hade verkligen velat höra Klåparen. Nu blev det Romeo istället. Nästa, Generation ex som hade den fräckaste effekten om du frågar mig. introt till sången börjar och i bakgrunden på skärmen ser man Camela i svartvit nightvision kamera. tänk nollan som lipar i blair witch project. man ser bara halsen och huvudet på Camela. hennes ögon blänker precis som när man på natten möter ett djur på någon landsväg som stirrar rakt in i strålkastarljusen på bilen. allting perfekt synkroniserat med låten. riktigt imponerande. djuren ifrån Ingenting videon var också med på ett hörn. örnen och delfinen. gorillan är verkligen mäktig där den rör på sig i jätte slow motion med blixtrande ljus runt omkring som skiftar i att bara lysa upp konturen på den och ibland hela apan. Jocke berättar hur han och Martin åkte till Paris och gjorde Ingenting och låten med samma titel går på. Fyra stycken gröna laserstrålar, grönt som även är temat på denna turnén, klyver Lisebergshallen på längden som en gräddtårta i fyra delar. alla fyra strålar delas och sprids ut och bildar ett rutmönster över golvet och det känns som om man fått ett tak över huvudet helt plötsligt. riktigt skön effekt. efter detta börjar publiken längst fram skandera Sami och alla andra är inte sena att hänga på varpå jocke säger "men martin då?" och så presenterar han alla i kent, en efter en. och efter som man inte kan presentera sig själv (undantaget äckliga, vidriga Pelle i The Hives) särskilt bra utan att framstå som ett egoistiskt svin så började publiken skandera Jocke när han var klar med att presentera alla andra. Ensammast i Sverige får "avsluta" konserten och bandet går av. hela publiken fortsätter att sjunga laaaalalaa som jocke startade upp innan han gick av och det tar inte lång tid förrens dom går på igen. han berömmer oss alla för vilken underbar publik vi vart ikväll och börjar spela Elefanter. Sen kör dom Vinternoll2 som blir höjdpunkten på konserten, hamnar i extas igen. Åter igen "avslutar" Kent konserten. Den här gången med 747 som är en ganska mysig låt. nerklippt med kanske tre minuter ungefär naturligtsvis. sju minuter och fyrtiosju sekunder är ganska osexigt och halv ovänligt på en konsert. man vill ju tro att dom går på en allra sista gång för att alla i publiken ljublar, applåderar, skanderar, stampar i marken och sjunger och jag tror det även fast dom gjort det på alla sina tidigare konserter. om alla verkligen ville kanske vi hade fått på dom en gång till efter Mannen i den vita hatten (16 år senare). Högst otroligt men kanske kanske kanske. Som vanligt kan jag inte dissa en konsert för jag är inget svin á la engelsk landslagssupporter som aldrig är nöjd. Kanske pga att jag bara går o tittar på band som jag tycker om. Det hade nog inte spelat nån roll vilken konsert jag hade gått på av dom tre som spelades här i Göteborg. Jag hade älskat det ändå. Betyg? Tss. Varför försöka beskriva något som är obeskrivligt bra?
Dags för Hagnesta Hill race. Berg&dalvana, Revolt III, 10 minuter och Kevlarsjäl staplas upp på en fin och präktig rad. Den ena bättre än den andra och den andra bättre än den ena. Revolt III skruvar upp publiken till max och jag kan inte längre stå still o bara gunga efter gitarr introt då bandet rockar loss ordentligt och bridgar ihop introt med versen. vid det här laget står alla upp. även dom på sittplats. Kevlarsjäl vrider om själen på en som en disktrasa och tillsammans med Berg&Dalvana har vi dragit igenom två av dom vackraste och deppigaste låtarna som Kent gjort. dom hade ändrat ganska kraftigt på sin setlist i söndags jämnfört med dom andra dagarna. vilket till våran fördel var väldigt lyckat enligt dom flesta i jämnförelse med dom andra två dagarna. en vakt sa att detta var den bästa konserten av alla tre och han hade stått vakt alla dagarna. åh jag vill också vara vakt! efter denna sköna repa ifrån Hagnesta Hill fylldes hallen upp ut av LSD, Någon? som funkade grymt bra live. Mycket tack vare den sköna, lugna början på låten som sen exploderar till en go rocklåt. Klåparen är min absoluta favorit ifrån Du&Jag Döden, jag har inte mött någon annan som har den som favorit. Där emot möter jag väldigt ofta folk som tycker att Romeo återvänder ensam är riktigt bra. Hade verkligen velat höra Klåparen. Nu blev det Romeo istället. Nästa, Generation ex som hade den fräckaste effekten om du frågar mig. introt till sången börjar och i bakgrunden på skärmen ser man Camela i svartvit nightvision kamera. tänk nollan som lipar i blair witch project. man ser bara halsen och huvudet på Camela. hennes ögon blänker precis som när man på natten möter ett djur på någon landsväg som stirrar rakt in i strålkastarljusen på bilen. allting perfekt synkroniserat med låten. riktigt imponerande. djuren ifrån Ingenting videon var också med på ett hörn. örnen och delfinen. gorillan är verkligen mäktig där den rör på sig i jätte slow motion med blixtrande ljus runt omkring som skiftar i att bara lysa upp konturen på den och ibland hela apan. Jocke berättar hur han och Martin åkte till Paris och gjorde Ingenting och låten med samma titel går på. Fyra stycken gröna laserstrålar, grönt som även är temat på denna turnén, klyver Lisebergshallen på längden som en gräddtårta i fyra delar. alla fyra strålar delas och sprids ut och bildar ett rutmönster över golvet och det känns som om man fått ett tak över huvudet helt plötsligt. riktigt skön effekt. efter detta börjar publiken längst fram skandera Sami och alla andra är inte sena att hänga på varpå jocke säger "men martin då?" och så presenterar han alla i kent, en efter en. och efter som man inte kan presentera sig själv (undantaget äckliga, vidriga Pelle i The Hives) särskilt bra utan att framstå som ett egoistiskt svin så började publiken skandera Jocke när han var klar med att presentera alla andra. Ensammast i Sverige får "avsluta" konserten och bandet går av. hela publiken fortsätter att sjunga laaaalalaa som jocke startade upp innan han gick av och det tar inte lång tid förrens dom går på igen. han berömmer oss alla för vilken underbar publik vi vart ikväll och börjar spela Elefanter. Sen kör dom Vinternoll2 som blir höjdpunkten på konserten, hamnar i extas igen. Åter igen "avslutar" Kent konserten. Den här gången med 747 som är en ganska mysig låt. nerklippt med kanske tre minuter ungefär naturligtsvis. sju minuter och fyrtiosju sekunder är ganska osexigt och halv ovänligt på en konsert. man vill ju tro att dom går på en allra sista gång för att alla i publiken ljublar, applåderar, skanderar, stampar i marken och sjunger och jag tror det även fast dom gjort det på alla sina tidigare konserter. om alla verkligen ville kanske vi hade fått på dom en gång till efter Mannen i den vita hatten (16 år senare). Högst otroligt men kanske kanske kanske. Som vanligt kan jag inte dissa en konsert för jag är inget svin á la engelsk landslagssupporter som aldrig är nöjd. Kanske pga att jag bara går o tittar på band som jag tycker om. Det hade nog inte spelat nån roll vilken konsert jag hade gått på av dom tre som spelades här i Göteborg. Jag hade älskat det ändå. Betyg? Tss. Varför försöka beskriva något som är obeskrivligt bra?
