Guld

Facebook brukar berätta för mig vilken date jag skulle få idag om jag hade typ dateat eller nått. Idag fick jag Natalie Gulbis vem det nu är. Jag hade ingen aning om vem det var så jag blev lite nyfiken och googlade henne och håll i er nu. Hon är en golfstjärna. Ja det är sant. Detta innebär alltså att det faktiskt finns golferskor som ser bra ut. Hur konstigt det än låter så är det sant. Natalie Gulbis är precis vad hon så snarlikt heter en riktig guldbit. Är detta bara början eller är det bara en engångsförteelse i raden av regelbundna tråkigheter som Annika Sörenstam eller den däringa Williams eller vad hon nu heter? Tyvärr är det nog bara en engångsförteelse. Gulbis är nog tyvärr bara ett färgstarkt avbrott i den grådunkla golfvärlden. Men vad vet jag. Det är ju inte så att jag följer golfturneringarna här i världen så jag kan ju ha helt fel. Detta beror ju dock endast på att golf faktiskt är en grå och tråkig sport som utövas av gråa och tråkiga människor. En gång följde jag med en avlägsen kontakt på en runda som jag inte har kontakt med i vanliga fall. Det var ungefär som Tony Rickardsson beskrev det, en lite halv lång promenad med regelbundna avbrott. Som att gå ut med hunden fast utan det trevliga sällskapet.

synd & farväl

när jag satt i facebookvärlden idag snubblade jag över ett foto på två personer som gift sig. det var ett pose photo med bara dom två och ingen annan. nedanför fotot hade det haglat med positiva kommentarer om paret. detta var det ena fotot av två i detta albumet. svinigt värre. girighet och stolthet klär sig inte i vita fina bröllopsklännigar eller ståtliga frackar. äckel.



avsked är på modet och jag har inte varit sen att hänga på trenden och tagit strax under ett dussin stycken avsked den senaste tiden. förra veckan sa jag och resten av sverige adjö till något som inte ens har börjat ännu. likt en minderårig med genomskådligt falsklägg kom vi inte ens in på festen utan får stanna utanför och titta in genom fönstret när alla andra har roligt. det blir inget vm nästa år. ett annat adjö som kanske svider än lika mycket men är mer överkommligt då det inte är något som man måste ha ett bra falkslägg nära till hands till för att kunna utnyttja är dom sista två avsnitten av scrubs i säsong åtta. troligen slutet för alltid. det kommer inga nya scrubsavsnitt. dom två har jag inte sett än men det börjar snart bli oundvikligt. jag har skjutit upp det en längre tid nu. jag vill verkligen se dom men samtidigt vill jag inte se dom för då har jag inga nya avsnitt kvar efteråt. det är väl bara att försöka njuta så mycket som möjligt av den knappa timmen scrubs som jag ännu inte har sett. allt annat är sett om och om igen. antagligen är det den hälsosammaste serien någonsin för min del eftersom den med stor sannolikhet förlängt mitt liv med ett par minuter. andra mindre smärtsamma avsked har väl också tagits, typ uppsagda bekantskaper med diverse löst folk på facebook, toalettpapper som jag slänger i holken varje dag och orres blåvittröja som dog i lördagskväll och fortfarande tros vara försvunnen. inte för att jag han ta avsked men dock ett avsked trots allt. avsked har ett ganska brett användningsområde skulle man kunna säga. definera avsked om du kan.

årstid

När löven faller var kommer du vara?
När löven faller vill jag bara fara.
När löven faller kommer du att svara?
Bitterljuva höstmörker sitter som en strypsnara.

arg

Vad fan ska man se fram emot nu då rent ut sagt!? Jag vill inte ha EM eller OS! Jag vill VM!


Fem år. Det är vad dom förbannade grötätande rövhålen i väst har tagit ifrån mig. Det är så lång tid det kommer ta tills vi har en chans att få spela VM igen. Det är ungefär som att sitta i fängelse. Jag ska fanimej ta Danmarksbåten imorron till Fredrikshamn, klubba ner nån cigarillbolmande pensionär, stoppa ner henne i en svart sopsäck och sen åka hem och låsa in henne i källarskrubben i fem år. Men risken är ganska omfattande att aset kommer dö i skrubben så jag borde nog safea och kidnappa en äcklig, rödhårig liten snorunge med fräknar istället... och sportnytt? Eller sadistnytt som det borde heta efter kvällens sändning. Kan man gnugga in mer salt i såren? Svinerier. Den här världen är lite för orättvis just nu.

Stats

Sverige missar VM Sydafrika nästa år.
ÖIS var på god väg att klara sig kvar i allsvenskan men verkar nu vara på väg ut trots allt.
Liverpool förlorade toppmötet mot Chelsea och verkar redan bli av med chansen att vinna ligan.
Washington har tre raka förluster i NHL. (Det är visserligen över 75 matcher kvar)

Soft where?

Idag vid lunch satt jag och min syster på mors kontor och förde oväsen. Min syster som satt framför datorn utbrast helt plötsligt att hennes internetfönster på datorn "försvunnit". Min händiga mor gick då fram och höll inne alt plus tab och började växla program för att hjälpa henne att hitta tillbaks. "Det är bara att trycka på alt+tab! Tjiggit, eller hur?" Min syster instämmde till fullo. Nästa gång ska vi lära oss om det nya sättet att chatta på internet. Häng med och lär dig dom nya förkortningarna av olika meningar som t.ex. "Skrattar ut högt" och "Vad i helsike?"! Dessutom tar vi en titt på Microsofts nya målarprogram, MS Paint där man kan, på helt egen hand, skapa enastående skapelser! På återseende!


Kent har börjat röra på sig igen och det är lika bra som alltid. Älska titeln!

fly cheap

inatt var det nhl-premiär. jag var duktig och kollade på mina favoriter kapsylerna i en period sen deckade jag. när jag vakna igen var det tio minuter kvar av tredje perioden och washington ledde med 4-1. typiskt. jag missade alla målen. matchen slutade 4-1 sen deckade jag igen.



jag sitter i en bil på väg till ålleberg, en större kulle strax utanför falköping, med min kusin johan och hans två kamerater. vi ska flyga skärm allihop. jag sitter och glor ut över västgötaslättarna som passerar förbi utanför vindrutan men blir plötsligt avbruten i mitt dagdrömmande av ett surr i min vänstra jeansficka. telefonen ringer. jag tar upp telefonen och svarar. i andra änden hör jag rösten från en av dom otrevligaste människorna jag någonsin stött på, en av cheferna på cafét som jag jobbar på. efter att ha jobbat elva dagar i streck och snittat 12 timmar per dag bestämde dom sig för att till slut ge mig två dagar ledigt. han frågar hur jag mår, jag svarar snabbt och skickar tillbaks frågan. detta är dom enda två artighetsfraserna som utbyts mellan oss i detta samtalet. som alla andra gånger vi möts. den här personen är så pass arbetsskadad ifrån restaurangbranchen att han inte har något som helst annat i huvudet när han befinner sig på jobbet än just jobb. det finns inte plats för käcka påhejningar, roliga skämt eller förbluffande historier i hans liv. det finns bara jobb i hans huvud och ingenting annat. en riktigt tråkig och självupptagen typ och förutom det även väldigt otrevlig. han förklarar för mig i telefonen att jag inte behövs längre och att dom har ersatt mig med två(!) kockar ifrån en annan restaurang istället som dom också äger. jag blir lite chockad först men jag inser ganska fort varför dom har tagit detta beslutet. direkt efter telefonsamtalets slut börjar jag funderar på hur jag kan hänga ut dom på bästa möjliga vis. finns det några kryphål? hur ska jag få min röst hörd? ett brev ska skickas. men vad ska jag skriva? hjärnan jobbar febrilt innan för pannloben. jag känner mig lite som gandalf i sagan om ringen när han sitter och brainstormar i frodos hus i första filmen. efter ett tag kommer vi fram till ålleberget och alla tankarna på barbariska chefer och idéer om hur man knäcker knäskolar försvinner som om det aldrig inträffat. för nu var det fokus på något helt annat än värdelösa typer på mitt f.d. jobb. nu var det dags att flyga. väldigt snart.

några hundra kilo packning fördelas över fyra man och fraktas bort till startplatsen några hundra meter bort. det blåser inte så mycket en bit in på berget men så fort man går fram till slutningen tar vinden fart. det känns ungefär som om man gått in i en blåstorksaffär som har alla torkarna påslagna på max när man går ut på slutningen. efter en del spridda mätningar med det ena och det andra av det ena och det andra bestämmer vi oss för att gå ner en bit för kullen och starta där istället. i en graciös kohage närmare bestämt fylld med komockor. min kusin är först ut att testa dom tillfälliga förhållanderna. det pratas om faktorer hit och dit samtidigt som han sprider ut skärmen och varnar oss som ska flyga efter för var det ligger komockor. linor ligger utspridda över hela marken och allt verkar bara vara trassligt och jobbigt och ingen fason på alls för en utomstående som jag som är helt utan erfarenhet när det gäller skärmflyg. men icke då. utan några som helst problem tar min kusin några rappa steg åt ena hållet och så är skärmen uppe i luften. sedan spatserar han runt lite grann i något som liknar några avancerade danssteg i shottis eller någon annan gamal 1800-talsdans för att korrigera och justera skärmen innan han lyfter iväg. han backar upp lite i slänten, lutar sig framåt och börjar springa framåt och slutar inte springa förrens han är någon dryg meter ovanför marken. så lätt är det. det ser jätteenkelt ut. som att gå eller kanske cykla.

efter att ha beskådat min kusin uppe i luften ett tag är det dags att göra i ordning för nästa take off. vi sprider ut den något större skärmen som antagligen är större för att den ska kunna orka lyfta två man då det är en tandemskärm. min förstepilot går runt och småpillar med lite olika saker, grubblar lite, mäter vind med hjälp av radiokontakten på kullen, kalkylerar säkerligen några kalkulationer i huvudet. sen kopplar vi ihop oss med allt som går att koppla ihop sig med och gör oss klara för take off. en satelitcheck och ett "go" ifrån toppen av kullen via radio ger oss klartecken och vi försöker. det går upp, upp, upp! ..och sen ner. något gick snett och givetvis är det jag som får skulden. dom påstår att jag stod på en s.k. A-lina vilket är den slutgiltiga anledningen till varför vi inte är uppe i luften vid det här laget utan istället står nere på marken och harvar. jag accepterar misstaget efter som jag igentligen inte har en aning om vad jag sysslar med och så börjar vi om igen. skärmen sprids ut igen, linor och bös rätas ut och försök nummer två inleds. åter igen ser det strålande ut i två sekunder och sedan faller skärmen ner på marken likt en död fågel som störtar mot marken. det knastrar i huvudet på förstepiloten. den här gången kan det väl inte ha varit jag? jag som tittade jättenoga på var jag satte mina fötter. till slut konstaterar förstepiloten att det troligen var något problem med ena bromsen. vi kommer överrens om att vi måste backa snabbare för att få det där rycket i skärmen så att den kommer upp ordentligt. dom föregående två gångerna har jag joggat lite lätt bakåt och inte tagit i särdeles mycket så därför går det alldeles galant den tredje gången när inte bara förstepiloten springer för fulla muggar utan även jag. skärmen reser sig upp som ett segel på en båt, sen gör vi en snabb halvvändning och sprintar iväg ut med slutningen. "trampa, trampa, trampa!" skriker alla. jag fortsätter trampa men slutar efter en stund när jag märker att det inte är någon mening med att trampa när man inte längre når till marken.

vi svävar runt uppe i luften i åtta minuter tydligen. det känns snarare som om hela flygturen tog två minuter. tanken på att det där var åtta minuter känns helt absurt. hur gick det till? mycket underligt. vi dimper ner på marken och gör en mer eller mindre felfri landning. i alla fall för att vara för första gången för 50% av passagerarna. vi packar ihop skärm, linor och utrustning samtidigt som vi ser min kusin sväva ut över marken för andra gången en bit upp på kullen. vi hinner knappt packa färdigt förens vi även ser hur han landar igen på åkern nedanför startplatsen. en ganska så misslyckad flygning är ett faktum. lite förvånade frågar vi via radion vad som hände. "luften försvann" svarar en lika förvånad kusin på andra sidan. ca. femton minuter efter vår första start är vi åter igen i luften. men den här gången har vi inte alls lika mycket tur. snarare otur. förstepiloten var mer fokuserad på att försöka få högerbromsen urtrasslad bland linorna i luften och tyvärr kan man inte styra så bra med bara en broms. den här gången tar det inte ens två riktiga minuter förrens vi landat på åkern nedanför. tråkigt. i protest mot allt så ber vi vår "flight crew" på toppen av kullen att hämta oss. det blir ingen mer flygning för mig den här dagen. testpilot nummer två har anlänt. samtidigt tar hungern fart, tajmingen kunde inte vart bättre och sugen på att flyga dämpas en aning. under tiden som jag, min kusin och min ärade förstepilot varit uppe i luften på äventyr har det anslutit mer folk uppe på kullen. samtidigt som vi anländer med bilen uppe på toppen går min kusin in för landning efter att ha startat en tredje gång nere i kohagen. bara det är en bravad. en nöjd kusin med en flygtid på närmare femtio minuter landar smärtfritt och galant samtidigt som jag sätter mig ner för att äta. jag sitter och smaskar på min ciabatta med ost och lök samtidigt som jag beskådar skådespelet i luften. inte mindre än sex skärmar svävar runt uppe i luften samtidigt men det varar inte särskilt länge. konkurensen om luftrummet blir för hög och fyra av sex skärmar går ner för landning nästan samtidigt. det är bara två rutinerade rävar som lyckas hålla sig kvar ovanför jord. dom andra fyra är relativt nya på sin post som skärmflygare och nu står alla fyra nere på åkern och vill ha lift upp igen. dom liknar små hjälplösa fågelungar som trillat ur boet uppe ifrån kullen där jag står och blickar ner mot dom. under tiden som bilarna är på väg ner för att hämta upp dom ansluter även tandemflyget likt en stor gam bland småfåglarna med sin stora skärm nere på åkern. ett ganska misslyckat flyg deras del. solen börjar gå ner och står sömnig borta i horizonten och kylan tilltar allt mer. lite frusen och lite uttråkad av att beskåda dom två rutinerade rävarnas bravad att fortfarande hålla sig uppe i luften bestämmer jag mig för att försöka få upp värmen lite och går en promenad.

jag hittar en stig som ligger alldeles intill startplatsen som leder ut med ett stängsel. det ligger alltså en hage här uppe. nyfiken på vad den kan innehålla raskar jag på lite grann och kommer till slut fram till en passage som leder mig in i hagen. det är ganska uppätet här inne. lite glesa enebuskar och diverse andra mysko buskar står utspritt lite här och där och till slut får jag syn på nått vitt luddigt med fyra ben. jag har klampat in i en fårhage. jag uppskattar fårens antal till ca 50 stycken. samtliga står och äter oavbrutet. men när jag närmar mig med kameran slutar dom äta och börjar glo på mig istället. dom rör inte en min där dom står och stirrar på mig. samtidigt som jag knäpper av ett foto dock, ställer sig det ena fåret,
lägligt nog och pinkar framför ett annat precis som om det visste vad som var på väg att hända. jag kallar fåret för ego och försöker förolämpa det med att dra jämnförelser med Tyra Banks. men mina förolämpningar framstår som en droppe i havet och istället för att ens ta notis om vad jag snackar om ställer sig fåret helt oberört och nonchalant och fortsätter äta gräs istället. jag börjar gråta och går tillbaks istället. väl tillbaka på startplatsen och lite varmare i kroppen märker jag att läget är oförändrat. dom två rutinerade rävarna visslar fortfarande förbi om lott om varandra ett dussin meter ovanför huvudet på mig med sina avancerade skärmar. det dröjer inte länge förrens bilarna med alla andra skärmar och skärmflygare kommer körandes in på kullen. solen står nu ännu lägre än tidigare och det tar inte mer än en minut förrens solen är helt borta i horizonten. inte långt därefter landar en av skärmflygarna som varit uppe i nästan en timme. en något ograciös landning. han snavar lite lätt och trillar omkull och försvinner ut ur mitt blickfång precis vid slutningen medans skärmen ligger en bit framför mina fötter på kullen. nästan ögonblickligen efter fallet ser jag ett huvud med en röd hjälm och ett par solbrillor sticka upp vid slutningen. inte så konstigt nog är det ganska svårt att se vad man sysslar med när solen gått ner och man har solglasögon på sig. en ganska giltig anledning till den inte alls så stilig landningen. men humöret är ändå på topp. en flygtimme är inte varje dag tydligen och roger som han heter är väldigt nöjd. till slut landar även den mest rutinerade av alla. "lorden" som han kallas. ett mer passande namn får man leta efter. han heter tydligen lord i efternamn framgår det senare. det är nu nästan helt mörkt och efter att alla har packat ihop sin utrustning och stuvat in det i bilarna så är det bäcksvart. dags för hemfärd. vi hoppar in i bilarna och åker hemmåt. vi stannar till vid mcdonalds som ligger precis nedanför ålleberg och tar en drive in. en "afterfly" som skärmflygarna säger. det blir det sista vi gör i bygden för den här gången.