krig.... det tar aldrig slut...
mitt kök är ockuperat av ockupationsmakten kastrullerna. deras gerillataktiker är omänskliga, grymma och brutala. oresonliga krav och mål har sats som pris för deras kapitulation. det en gång så blommande och frodiga landskapen mellan köket och hallen är nu mera ett döfött, grått och fruset ingemansland. ingen kommer in, ingen kommer ut. inte ens FN har kunnat förhandla fram några överrenskommelser med den fruktansvärda gerillan. men trots läget finns det fortfarande hopp. hopp om att sanningen en gång kommer att komma fram. hoppet om ett slut på detta eländiga krig och det ligger i händerna på en infiltrationsgrupp bakom fiendelinjer. vattenkokaren, skorpmjölet och brödkorgen. tre tappra själar på ett uppdrag med livet som insats. kommer dom att lyckas eller är det och kommer det att förbli ett surt regn med en suddig dimma i kampen emot förtrycket ifrån den hutlösa och grymma gerillan? svaret återstår att se! missa inte den svindlande upplösningen på detta fantastiska äventyr. följ livet bakom fiendens linjer. ond bråd död, lögner och blodspill dagarna i enda. livet hänger på en skör tråd för dem tappra hjältarna. trots dom ursinniga levnadskraven lever dom vidare. så länge det finns hopp finns det liv.
22 juni 2009
krig
18 juni 2009
En gång för länge sedan...
Så här före ska jag bara lägga till att jag skiter fullständigt i det här nu.
Min far. Ett fall av den svårare graden.
I December förra året någonstans mellan jul och nyår berättade min pappa och hans sambo att dom bjuder på en spanienresa till södra Spanien den nästkommande sommaren. Alltså den sommar som just nu håller på att träda fram. Anledningen till detta är min syster och min pappas sambos ena son som båda två fyller trettio år i år. Vi som blev bjudna var alltså jag, Katarina, min syster, den andra trettioåringen som heter Isak och hans fru, Sandra, och hans bror, John. Vi är alla ganska unga och trivs väldigt bra ihop, men vi ses inte allt för ofta pga distansen imellan oss. Så vad vore bättre än en tio dagars resa med riktig sommar och solgaranti tillsammans?
Lite mer än en månad senare, i slutet av Januari och någon vecka efter min födelsedag satt jag hemma hos pappa och åt middag med samtliga resenärer och några till ut över dom. En helt vanlig söndagsmiddag utan något speciellt syfte. Middagen tog slut och jag skulle traska hem.
I dörröppningen på väg hem står jag och talar lite med pappa som till slut säger. "Nu gör vi så här. Om du skaffar ett fast jobb under den tiden som är kvar tills vi åker får du åka med till Spanien men gör du inte det. Då avbokar jag din resa.. Jaha. Okej?" Tänkte jag och tog det hela med en nypa salt. Ett fast jobb alltså? Intressant. Han skojar nog bara. Strunt i det. Jag har haft ett fast jobb en gång under hela mitt liv. Det var på La Terrazza 2006. Eftersom jag är utbildad kock har jag valt att säsongsjobba på olika restauranger. Tre år på Liseberg och två i Strömstad t.ex. I mellan säsongerna har jag extraknäckt lite över allt som bl.a. murare och däckmontör. Jag har alltså igentligen aldrig haft ett fast jobb och nu helt plötsligt skulle jag skaffa ett på mindre än fyra månader, mitt i den värsta lågkonjukturen sen 30-talet, när företag världen över inte gör något annat än varslar anställda och anställer nästan inte någon alls.
Dessa knappa tre månader gick till slut. Jag sökte jobb på jobb på jobb men inget hände. Det var knappt någon som hörde av sig och gjorde dom det så var det för att tacka för visat intresse och meddela att tjänsten tyvärr tillsattes av någon annan. Inte ett fast jobb så långt ögat nådde. Redan i början på Maj, alltså tre månader efter den där middagen i slutet av Januari, ringer pappa och säger rakt upp och ner "Vi ska betala resorna nu. Men du har ju inte lyckats med det som vi kom överrens om. Du har ju inte skaffat ett fast jobb så vi tänker avboka din resa". Jag blev nästan lite chockad. Jag trodde aldrig han skulle göra det. Han insåg nog själv att det han just gjorde när han sa det där, det blev helt urflippat. Så han fortsatte och försökte lindra samt stryka över det hela med att säga saker som bara gjorde saken värre t.ex. att "vi kanske kan ta en resa när du fyller trettio år" och "det är ju orättvist mot dom andra." Och för att på något sätt poängtera sitt missnöje med mig lägger han även till det faktumet att John faktiskt har avslutat sin långa utbildning på Chalmers vilket väger över till hans fördel varför han får följa med helt gratis. Precis som om att det är så man går till väga om man ska få något gratis av mig.
Jag förstod nog aldrig vad som hände. Det var bara så surrealistiskt att det skulle vara "orättvist" mot dom andra. Vad är det som är orättvist? Att jag inte har ett fast jobb och inte tjänar några pengar utan bara går runt arbetslös hela dagarna? Eller är det mer rättvist att alla bjuds på en spanienresa utom jag för att jag inte har ett fast jobb? Jag förstod ingenting. Jag förstår fortfarande ingenting. Än mindre min mor. I våras var jag åter igen på en söndagsmiddag med samtliga resenärer. Utan några till den här gången. Jag minns hur dom satt och pratade om det. Att det skulle bli så kul och vad dom skulle göra och allt inkluderade mig. Då sa jag att jag kanske måste jobba och inte kan följa med. "Nej, det ska du väl ändå inte" brast den ena efter den andra ut förutom min pappa och hans sambo som satt tyst och stirrade in i väggen eller nått. "Ja jag vet inte, vi får se" mumlade jag. "Klart du ska med! Din syster fyller bara trettio en gång hörru!" Ja min syster fyller bara trettio en gång, jag vet. Men nu är det som det är. Jag följer alltså inte med till Spanien på måndag nästa vecka utan sitter här hemma och gör ingenting alls istället. För ett fast jobb, det har jag ju inte heller.
Lite mer än en månad senare, i slutet av Januari och någon vecka efter min födelsedag satt jag hemma hos pappa och åt middag med samtliga resenärer och några till ut över dom. En helt vanlig söndagsmiddag utan något speciellt syfte. Middagen tog slut och jag skulle traska hem.
I dörröppningen på väg hem står jag och talar lite med pappa som till slut säger. "Nu gör vi så här. Om du skaffar ett fast jobb under den tiden som är kvar tills vi åker får du åka med till Spanien men gör du inte det. Då avbokar jag din resa.. Jaha. Okej?" Tänkte jag och tog det hela med en nypa salt. Ett fast jobb alltså? Intressant. Han skojar nog bara. Strunt i det. Jag har haft ett fast jobb en gång under hela mitt liv. Det var på La Terrazza 2006. Eftersom jag är utbildad kock har jag valt att säsongsjobba på olika restauranger. Tre år på Liseberg och två i Strömstad t.ex. I mellan säsongerna har jag extraknäckt lite över allt som bl.a. murare och däckmontör. Jag har alltså igentligen aldrig haft ett fast jobb och nu helt plötsligt skulle jag skaffa ett på mindre än fyra månader, mitt i den värsta lågkonjukturen sen 30-talet, när företag världen över inte gör något annat än varslar anställda och anställer nästan inte någon alls.
Dessa knappa tre månader gick till slut. Jag sökte jobb på jobb på jobb men inget hände. Det var knappt någon som hörde av sig och gjorde dom det så var det för att tacka för visat intresse och meddela att tjänsten tyvärr tillsattes av någon annan. Inte ett fast jobb så långt ögat nådde. Redan i början på Maj, alltså tre månader efter den där middagen i slutet av Januari, ringer pappa och säger rakt upp och ner "Vi ska betala resorna nu. Men du har ju inte lyckats med det som vi kom överrens om. Du har ju inte skaffat ett fast jobb så vi tänker avboka din resa". Jag blev nästan lite chockad. Jag trodde aldrig han skulle göra det. Han insåg nog själv att det han just gjorde när han sa det där, det blev helt urflippat. Så han fortsatte och försökte lindra samt stryka över det hela med att säga saker som bara gjorde saken värre t.ex. att "vi kanske kan ta en resa när du fyller trettio år" och "det är ju orättvist mot dom andra." Och för att på något sätt poängtera sitt missnöje med mig lägger han även till det faktumet att John faktiskt har avslutat sin långa utbildning på Chalmers vilket väger över till hans fördel varför han får följa med helt gratis. Precis som om att det är så man går till väga om man ska få något gratis av mig.
Jag förstod nog aldrig vad som hände. Det var bara så surrealistiskt att det skulle vara "orättvist" mot dom andra. Vad är det som är orättvist? Att jag inte har ett fast jobb och inte tjänar några pengar utan bara går runt arbetslös hela dagarna? Eller är det mer rättvist att alla bjuds på en spanienresa utom jag för att jag inte har ett fast jobb? Jag förstod ingenting. Jag förstår fortfarande ingenting. Än mindre min mor. I våras var jag åter igen på en söndagsmiddag med samtliga resenärer. Utan några till den här gången. Jag minns hur dom satt och pratade om det. Att det skulle bli så kul och vad dom skulle göra och allt inkluderade mig. Då sa jag att jag kanske måste jobba och inte kan följa med. "Nej, det ska du väl ändå inte" brast den ena efter den andra ut förutom min pappa och hans sambo som satt tyst och stirrade in i väggen eller nått. "Ja jag vet inte, vi får se" mumlade jag. "Klart du ska med! Din syster fyller bara trettio en gång hörru!" Ja min syster fyller bara trettio en gång, jag vet. Men nu är det som det är. Jag följer alltså inte med till Spanien på måndag nästa vecka utan sitter här hemma och gör ingenting alls istället. För ett fast jobb, det har jag ju inte heller.
15 juni 2009
störtlöjligt
varför är spoon så bra? varför?
när jag säger "skojar du?" i ett ganska hastigt uttal med en fullt allvarlig röst utan någon som helst sarkasm eller ironi i, menar jag inte just det. då menar jag som oftast "är du tappad bakom en bil eller?" med andra ord om en person är dum i huvudet eller inte. jag sa det igår på en förfest för jag blev förbaskad, personen fattade ingenting och började babbla om något helt meningslöst, resultatet av hela skiten = personen är dum i huvudet. sen var det inte mer med det. säg no mår. ja jag talar väl i gåtor ibland, det är bara så det är. jag ska sluta med detta när skaparna av gow gör ett bra spel d.v.s aldrig. woho!
/missuppfattad för evigt.
13 juni 2009
women in my life
Meet my wife.
She's an Italian with a hot temper and she got Arabic relatives on her mothers side. I love her very much indeed. She makes my day every day. I adore her for that. To wake up and smell her scent is the best thing in the world for me. She's kinda luxury in her way's of living life which is the only burden she has I guess. Oh, and also sometimes she's all empty and no fun at all. It makes me feel bad.
Meet my lover.
Yes, I'm just another one of those cheating bastards I know. But this woman, oh jeeze, she's so hot! She's French! Do I need to say more? She got a Swedish father though. He's quite allright. He doesnt know anything about us. He thinks that I'm only her supervisor. I know she loves me but I also know that we can never be more than lovers.
Meet my ex-wife.
My ex-wife. An African beauty. She was so wise and beautiful. She taught me much about different things in life. She taught me to stop overusing sugar and I'm forever grateful to her for that. We're still friends and do still keep in touch every now and then. Not as often but at least we do still talk. Not many other ex's who does that. She's a very good friend and I usually turn to her when I need advice.
She's an Italian with a hot temper and she got Arabic relatives on her mothers side. I love her very much indeed. She makes my day every day. I adore her for that. To wake up and smell her scent is the best thing in the world for me. She's kinda luxury in her way's of living life which is the only burden she has I guess. Oh, and also sometimes she's all empty and no fun at all. It makes me feel bad.
Meet my lover.
Yes, I'm just another one of those cheating bastards I know. But this woman, oh jeeze, she's so hot! She's French! Do I need to say more? She got a Swedish father though. He's quite allright. He doesnt know anything about us. He thinks that I'm only her supervisor. I know she loves me but I also know that we can never be more than lovers.
Meet my ex-wife.
My ex-wife. An African beauty. She was so wise and beautiful. She taught me much about different things in life. She taught me to stop overusing sugar and I'm forever grateful to her for that. We're still friends and do still keep in touch every now and then. Not as often but at least we do still talk. Not many other ex's who does that. She's a very good friend and I usually turn to her when I need advice.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
